1

Johannistang 2021

Trots korona och 30 graders hetta så lyckades vi få upp vår johannistang (midsommarstång) i år också. Och den ser lika fin ut som alltid. Det är Hopenback-Lekstrand fornminnesförening (grundad 1952 av Sigge Strömberg) som drar i trådarna. Hopenbackan är en av de fyra byadelarna i Hindersby och Lekstrand är den gamla allmänningen som förr kallades Leikanlindån. Där samlades för 500-1000 år sedan Hopenbackans ungdomar till lekar. Det fanns ingen TV och inget Internet på den tiden.

Vi tog ned den på onsdag kväll och plockade bort de gamla girlanderna och testade hållbarheten. Den verkar vara i gott skick även om ett par tvärslår är litet rötskadade. Men det lönar sej inte att bara byta dessa utan då gör vi en helt ny stång. Nästa år.

torsdagen bands det nya girlander – på distans. Det har ju varit ett folknöje att stå i skogen i regn och myggor och binda girlander men koronan gjorde slut på det och det finns en risk för att det nya sättet upplevs som bättre …

På fredagen klockan 10 samlas vi sedan för att vira girlanderna kring stången enligt traditionellt mönster. Vi har erfarna personer som vet om den ena girlanden skall komma under den andra eller inte men det blir ofta en hel del diskussion i alla fall.

Våra timmermän slår spikar för att fästa repen (som är kärnan i girlanderna) och sedan viras de runt stången och tvärslåarna.

Tidigare smyckade och reste vi stången på dagen och hade program på kvällen men det började komma allt mer folk redan på dagen – speciellt barnfamiljer. Så nu är dagsprogrammet det verkliga midsommarfirandet.

Och så skall stången resas upp. Förr behövdes det 15-20 starka karlar med stolpgafflar för få upp den. Det var inte heller alldeles riskfritt så numera har vi traktor med skogslastare (skogskran) som ledigt och lätt lyfter upp den. Man måste bara vara försiktig så den starka maskinen inte bryter av den. Tyvärr har jag ingen bild av själva lyftet för jag satt inne i traktorn och drog i spakarna. Det finns fyra linor från toppen så det går bra att hålla stången på rätt led.

Sedan bildas det fyra lag som börjar knyta fast de nordiska flaggorna på linorna. Linorna är dubbla och går genom block upp på stången så man kan hala upp flaggorna anefter som de knyts fast.

Därefter kan man dricka kaffe eller saft. Det är gratis men man får nog sätta en slant i burken.

Det gick ganska bra i år också. Vi saknade vår australiska hindersbygg som alltid brukade komma med på johannistandjins resning men det är just nu inte läge att resa.

Vädret var fint. Den värsta hettan är förbi och det var litet mulet men inget regn trots prognoserna. 

Så det var bara att köra hem traktorn och invänta nästa Johanni. Om nån vill ha fornminnesföreningens världsberömda historik “Åter eitt Johanni” (med hårda pärmar och fina fotografier) så finns det ännu böcker kvar.

 

 




Johannistang trots allt

Ett tag såg det ut att det inte skulle bli någon traditionell johannistang men Fornminnesföreningen beslöt att trots koronavarningarna sätta upp den med försiktighet. Ingen servering och kransbindning på distans. Jag hade stora lastaren på traktorn för att lyfta upp material för taklagandet så det passade bra att ta ned stången med den.

Stången visade sej vara i gott skick så den fick fortsätta ett år till med byte av nedre bulten. Trots det inskränkta firandet så kom det i alla fall en hel del folk (50 personer) på picknick. Och stången blev prydd enligt traditionen.

Upphissandet gick också bra även om det var ny förare i traktorn. Det dubbla utskjutet gjorde det lättare att hålla stången rakt i sidled.

Och så fick Lekstrand en fin johannistang också år 2020:

 

 




Fullt torp på höstkaffet

Det traditionella höstkaffet på Hurtigs torp gick av stapeln på lördag. Det var ganska lyckat att hålla det klockan två på eftermiddagen. Trots älgjakt så var torpet nästan helt fullt.

Som brukligt tände vi ljus för de medlemmar som gått bort under året. Det var Husmans Christer, Hollméns Holger och Sundstens Irja.

Margot läste en dikt av Claes Andersson som också nyligen gått bort.

Och så dracks höstkaffet som avslutar verksamhetsåret för Fornminnesföreningen.

En del foton kan vara litet suddiga för trots stativet så var ljuset så svagt att alla rörelser ger upphov till oskärpa.

 




Höstkaffe på Hurtigs torp lö 12.10 kl.14

Vi ordnar det traditionella höstkaffet på Hurtigs torp

lördagen den 12 oktober kl. 14

Vi har ljuständning för Christer Husman, Holger Holmén och Irja Sundsten.

Välkomna

Hopenback Lekstrand fornminnesförening

 




Vi minns Irja

I går följde vi Irja Sundsten till den sista vilan. Född den 7 november 1927 hann hon bli nästan 92 år gammal.

Hon var född i Rudom i Lappträsk men bodde en tid i Isnäs innan hon gifte sej med John Sundsten och flyttade till Hindersby. Hon blev en äkta hindersbygg och var med i Fornminnesföreningen ända från starten i början på 1950-talet. Sedan var hon med i styrelsen så länge hon orkade. Hon bodde länge granne med smedjan och vi fick “låna” el då det behövdes i smedjans visningar.

Jag minns Irja mycket tydligt allt från det jag var en liten knatte på 4-5 år. Då  i början på 1950-talet var det vanligt med klyyvantalkå då alla i Sörneseendan samlades för att cirkla, klyva och rada ved. Jag blev mäkta imponerad av Irja som radade ved med en fart som fick alla andra att bli långt efter. Hon var otroligt kvick och dessutom livlig och glad. Jag minns ännu hennes pärlande skatt. Vi hindersbyggar var ganska tröga jämfört med hennes livlighet.

Trots att jag var borta från byn ganska länge så hann jag i alla fall prata en hel del med Irja efter det att vi flyttat tillbaka. Det gick lätt att prata med henne och vi skrattade tillsammans åt en hel del som då hon berättade att hon som ung for till handelslaget för att köpa lök och i misstag bad om “höukk” – det var sina problem med vårt hindersbyspråk. 

Trots att Sundstens var på andra sidan ån så räknades det nog till Söörneseendan mer än till Hopenbackan. Förstås hjälpte det att John och Irja var goda vänner med våra grannar Hollméns och släkt med Västergårds (Johns mor Elin var syster till Edit på Västergårds).

Irja var en vardagshjälte och blev med tiden en viktig stöttepelare i vår lilla byadel. Visst var livet ibland hårt för henne på den lilla gården men jag minns inte att jag skulle ha hört henne klaga. Vi minns henne som en positiv person som man blev glad av att träffa. Och det är minsann inget dåligt eftermäle.

 




Sigges Bok nu uppladdad

Sigge skrev eller närmast tecknade Hopenbackan i slutet på 1800-talet i en fin bok som nog har funnits på nätet ( grev.hindersby.net) men jag satte in den som en Sida här så är den kanske lättare att hitta. Till höger under menyn Sidor finns nu “Sigges Bok”.

Boken är ett verkligt konstverk och dessutom innehåller den mycket intressant om Hopenbackans historia. Där finns ocks en bild av kartan över Hopenbackan före skiftet 1902 som hänger på väggen i torpet. Klicka på bilderna för att förstora dem (fungerar åtminstone i Firefox).

Ett exempel på en sida från boken:




Gungstolsfesten på Lekstrand 2019

Det var en annorlunda gungfest på Lekstrand lördagen den 10 augusti 2019. Det var nämligen inga gungor utan gungstolar som vi satt i. Vi hade samlat gungstolar från hela byn och speciellt de som var tillverkade av Gaambelstu-Moofa (Wilhelm Henriksson f. 1844). Han hade under sitt långa liv byggt över hundra gungstolar som finns i många hus i Hindersby berättade Inga i sitt hälsningstal.

Det speciella med Moofas gungstolar var att de hade tre par ben och så välbalanserade medar att man kunde gunga bra utan att gunga över. Formen på medarna är mycket viktig för gungstolens funktion. Den vita och den brunröda gungstolen i bilden nedan är tillverkade av Gaambelstu-Moofa.

tod för musiken och vitsarna.

Publiken gungade och sjöng.

Då Bengt höll en liten kaffepaus så sjöng Asta den klassiska visan om Josefin (“— som sitter där på bottnen och trampar symaskin, symaskin-skin-skin, syma-ma-ma-ma-skin …”).

Det fanns förstås kaffe och dessutom mängder av Ingas pumpernicklar och munkar som hade en strykande åtgång.

Solen sken och det var varmt fastän det blåste en hel del ibland. Enligt en beräkning hade omkring 80 personer ställt upp på gungvisefesten. Den spelades in på video som kommer på det lokala fibernätet i Hindersby bara vi hinner få igång den nya fotoservern.

(OBS ! Man måste ta bort det gamla bokmärket till Hindersby.net eftersom vi i juli bytte IP-adresser. Sedan kan man på nytt söka efter Hindersby.net)

 

 




Gungfest på Lekstrand lö 10 augusti 2019

Fornminnesföreningen arrangerar en

Gungfest på Lekstrand lördagen den 10 augusti 2019

Vi uppmärksammar Gaambelstu-moofas gungstolar som han lär ha tillverkat i 101 exemplar enligt en del källor och som finns i många hus i bygden.  Vi hoppas få många gungstolar av olika slag (inte bara moofas) till Lekstrand på lördagen så man kan sitta och gunga medan vi sjunger allsång under ledning av Bengt Blomqvist (med dragspel).

Kaffeförsäljning med munkpinnar och pumpernicklar. Man kan också köpa hem dem.

Inget inträde !

Finns det möjlighet att hämta gungstolar med eller utan matta till Lekstrand efter kl. 13 på lördagen så mottager vi dem med tacksamhet.  Vi avhämtar också och returnerar efter festen. Ring till styrelesemedlemmarna eller till Inga 040-5517324 så ordnar vi transport.

Välkomna !

Gaambelstu-moofa Wilhelm Henriksson kallades allmänt Moofa i byn. Han var född 1844 i Norrby Skomars och kom som  måg till Niss-Gaambelstu då han gifte sej med Maria Andersdotter Nissas år 1870. Niss-Gaambelstu fanns då där nu Nissas hus står men flyttades vid skiftet omkring 1908 till andra sidan ån och blev Hafréns (efter Johan Hafrén som kom som måg då han gifte sej med Moofas dotter Mathilda).

Moofa var grymt stark och blev riktigt gammal. Han var redan närmare nittio då ungdomarna skulle skoja med honom och bad honom lyfta in en stor säck socker i butiken på Sminnsbackan. Moofa lyfte in säcken fastän han nog tyckte den var ganska tung. Efter det frågade ungdomarna om han visste att den vägde 100 kilo. “Aj tuusan”, sa Moofa,  “Åm ja sku ha vita he så sku ja noo int ha årka lyft inn hånå”.

Om vår gungstol berättas att Moofa var på besök i början på 1900-talet (20-30-talet)  och då frågade min pappas mommo (Niss-mommo kallad eftersom hon kom från Nissas): “Sku tu Moofa ennu kuna lag ein gungstool ååt ås ?” – “Troor tu att ja tenkär döö redan ?” sade Moofa och vi fick vår gungstol. Han var ju berömd gungstolsmakare på den tiden. Den har tre par fötter och är mycket stadig. Medarna är också så svängda att man kan gunga mycket bra utan att gunga över.

 

 




Skokelveein – översiktskarta

Här kommer en översiktskarta över Skokelveein – Tjörkveein.

Det finns bättre kartor men den här visar i stora drag hur vägen gick. Bäst bevarad är den i skogen mellan Hindersby och Labby. Sedan har den hamnat under en massa nya vägar och på Pyttissidan finns det inte mycket kvar av den (under motorvägen).

Namnen på de nya kartorna är ofta felaktiga och förvrängda. Till exempel “Skukulträsket” är en förvrängning av finska Kukuljärvi som kommer från det riktiga Skokeltrestji. Skokel betyder förresten “skog”.  Stilen att förvränga gamla namn är helt förkastlig. Det är dumt att skriva Källudden då det riktiga namnet är Tjeeldåddn. Kanske nån tyckt att det är “finare” att förvränga namnet. Namn är namn och skall inte “översättas”.




Skokelveein – Riidveein

Inför premiären till filmen “Tjörkveein-Skokelveein” publicerar vi ett brev från Bror Lindh som också kallar den “Riidveein” – kärt barn har många namn. Han märkte den 14 maj 1977 ut den urgamla ridvägen.

Jag fick rapporten av Inga och skannade in den med ett OCR-program “Tesseract” som klarade av skanningen utan större problem.

Här kommer texten i inläst och rättad form:

Labby den 14 maj 1977

Rapport angående “Skukelvägen” – Ridvägen. Sträckning: Malmen – Långbromossen. Idag den 14 maj 1977 har jag gjort ett försök att märka ut den urgamla ridvägen. Den sträckning som ligger mellan Malmen och Timmermalm.

Vägen tycks vara bättre “bevarad” inom Labby område. Det är ingen större svårighet att följa den. Om det verkligen är den urgamla vägen må forskarna tvista om. Faktum kvarstår. Det finns en väg som är framkomlig. Den har naturligtvis använts av senare tiders skogsvandrare, boskap mm och inte bara av de första nybyggarna.

På ett par ställen uppstod problem med den rätta sträckningen. Mera därom senare. 1)

Jag följde vägen från Malmen. Vid Korsberget har jag lagt två band i kors. Mittemot “korset” går en stig västerut som kan antas vara den väg som gick över Björkkärret till Labby. Vi fortsätter längs de röda banden som jag använde. Efter några hundratal meter kommer vi ut till en annan väg som också går till “Fähusberget”. Den följer vi och den skall vi fortsätta att följa. Så småningom kommer man till Fähusberget. Några hundra meter längre fram längs vägen 1) kommer man till ett grustag. Där slutar den synliga stigen för ett tag. Jag tog mig friheten att antaga att stigen har gått på ungefär samma ställe som den nya skogsbilvägen från Björkkärret till “Björnön” går. Den vägen följer man ytterliga några hundra meter. Ca 100 meter före “linjen med atomer” (el-linjen) finns en stor sten på höger sida om vägen. Där har jag markerat med röda band. Man tar av vinkelrätt från bilvägen och går rätt över uthuggningen. På andra sidan finns röda flagg i en stor gran. Därifrån finns igen en tydlig stig som går ner mot mossen. Vid mosskanten ser man tydligt att det har funnits en stig. Om detta är den omtalade stigen kan väl ingen med bestämdhet säga, men det är smalaste stället mellan de båda “fastlanden”. Jag tror att om man börjar rota i jorden så finner man rester av en gammal spång som gått här och som fungerat som bro. Detta omtalas också i Lappträsk sockens
historia. Jag tror att det står ungefär som så att “Långbron var byggd av
kluvna furor”. Har jag fel?

Genom Timmermalm följer man den skogsbilväg som finns där för den har i det närmaste samma sträckning som gångstigen hade.

Efter någon kilometer kommer man till Strömfors marker. Hur vägen har gått därigenom vet jag inte men det är troligt att den gick längs bergsknallarna mot Petjärv och så tog den av mot Abborfors och då via den sjö som på nya kartor heter “Kukeljärvi” (Skukeljärvi?)

Jag har alltså märkt ut stigen med röda plastband (bifogar en modell). Jag
är personligen emot denna märkning med plast. Det verkar störande tycker jag. Dessutom händer det så lätt att banden ramlar ner och ligger och skräpar i naturen. Detta gillar jag inte. Jag vill lämna ett förslag men frågan är väl om de kommunala myndigheterna är tillmötesgående, Jag föreslår att ni anhåller om bidrag för att märka ut vägen på ett riktigt sätt. Stolpar som är målade i den övre ändan. Exempelvis vit färg. Sådana stolpar finns färdigt i skogen om man tar rätt på allt det virke som ligger där. Är inte detta också något för Riksantikvarien eller landsantikvarien om det finns sådan myndighet i Finland? Som exempel kan jag nämna att man i några socknar i Hälsingland i Sverige har låtit göra en vandringsled. Om intresse finns kan jag försöka ta reda på närmare uppgifter om den.

Det blir för dyrt om hembygdsföreningen ensam skall göra detta arbete utan extra bidrag. Det är ett omfattande arbete men nödvändigt anser jag. Om denna gamla väg skall kunna hållas i skick så måste kommunen ge sitt bistånd. Det är säkert ett heltidsarbete en sommar att åstadkomma en god märkning. Den bör sedan ses över varje år och ruttna stolpar skall förnyas. Ideellt arbete är inte att förakta men jag tror att detta är alltför omfattande för att kunna utföras utan tanke på ersättning. En sak till. Man bör undvika sågat virke. Det bör vara så naturtroget som möjligt. Om allt detta går att genomföra så tror jag – och hoppas – att denna väg kan bli väl använd. Jag hoppas att det blir en tradition att man samlas några gånger varje sommar och gör t.ex. en kyrkfärd till Strömfors eller en färd till Abborrfors. Finns det någon matservering där så kunde man kombinera en middag med utflykten. Från Strömfors kan man sedan åka bil eller buss tillbaka.

Lycka till och de varmaste hälsningar från
Bror Lindh
Sätunavägen 13 B, S-195 00 Märsta, Sverige