Storskiftet 1908

Storskiftet var den första större jordreformen i Sverige.

Initiativtagare var lantmäteriets chef, Jacob Faggot. Reformarbetet
började 1749 och 1757 utfärdades en förordning om hur det skulle gå
till. Avsikten var att öka produktiviteten genom att varje gård fick
färre men större tegar.

Innan dess hade teg- eller solskiftet gällt, vilket innebar att varje
gård skulle ha var sin andel av likvärdig kvalitet i byns samtliga
åkergärden och ängsmarker. Det handlade om rättvisa och
riskspridning. Olika gärden kunde vara mer eller mindre bördiga,
torra, svårplöjda mm. Resultatet blev oftast långsmala åkertegar med
relativt liten area och att de enskilda brukarna ofta måste förflytta
sig långa sträckor för att kunna utnyttja alla sina åkerremsor i de
olika gärdena.

Syftet med storskiftet var att samla de små och utspridda ägodelarna
till ett fåtal större åkrar per gård för att effektivisera de enskilda
brukningsenheternas produktion. Storskiftesstadgan från 1757
begränsade varje gårds andel till maximalt fyra tegar per åkergärde
eller äng. Den ursprungliga koncensusregeln från 1749 skärptes till
det ovillkorliga vitsordet, vilket innebar att det räckte med att en
bonde i byn begärde storskifte för att det skulle genomföras.

De många bevarade storskifteskartorna (ca 40 000 kartor, oftast i
skala 1:4000) visar att reformen ledde till en minskning av antalet
åkertegar men inte alls i den omfattning som reformivrarna hade
hoppats. Ett problem vara att man bara skiftade inom varje skifteslag
– inte inom hela byn.

Under 1800-talet delades åter åkrarna och så småningom blev ett nytt
skifte nödvändigt. Det kallades STORSKIFTESREGLERING och genomfördes i
början på 1900-talet.