Det känns inte riktigt som femtio år sedan. Som Folke påpekade så är vi troligen den klass som hållit bäst ihop under alla dessa år. Och det märks då man träffas. Man har ingen känsla av att det gått fem år sedan sist (i vissa fall bara tre med tanke på femteklassträffen).
Tyvärr var jag litet frånvarande. Bönderna bland oss vet hur intensivt man är inne i vårsåddstankar den här tiden på året. Jag insåg att jag inte riktigt kunde koncentrera mej på klassträffen även om jag försökte så jag ber om ursäkt ifall jag verkade litet på annat håll ibland. Speciellt måste jag be Folke om ursäkt då jag avbröt honom med “Hasi !” mitt i talet. Jag hade då fått sms från Henrik att allt vete var sått “kveithasi”. Fastän vi nu har allt utom vallfrö i jorden så hoppar jag fortfarande till då en traktor kör förbi och får en känsla av att jag borde rusa ut till traktorn och börja köra :-). Det tar väl nån vecka innan jag lugnar ner mej. Och det tycks bara bli värre med åren.
Litet synd att vårsådden blev så här sen och besvärlig. Då jag började sätta upp klassens nätsidor hade jag en mängd idéer om vad jag skulle göra men sedan i maj så blev all fokus på vårsådden och nätsidorna blev litet på hälft. Men jag skall försöka fixa till dem så småningom. Alla mina fotografier kommer in bara jag hinner. Jag har ännu en hel del i lager.
Det sämsta med de här träffarna är att man inte hinner prata ordentligt med alla. Jag har en känsla av att vilja sitta ned med folk på tu man hand och i lugn och ro prata eller sitta tysta. Men det verkar som om det bara blir mera bråttom allt pensionärsprat till trots. Knutte har jag varit och pratat med men det är ganska länge sedan nu. Och även om jag är degraderad till “övrig odlare” i stödansökan så är “primärodlaren” så upptagen med arbete, studier och familj att jag har fullt upp med jordbruket.
Nån undrade varför jag slutat skriva i tidningarna men det beror på att tiden tagit slut. Varje skriveri leder till annat och jag har faktiskt inte tid mera. Så jag försöker hålla låg profil. Bara i Bondbloggen.fi har jag varit aktiv.
Det gäller också “ti set stelle i sjick” – inte för att imponera på brudarna (enligt KAJ) utan för att kunna lämna över till nästa släktled utan att behöva skämmas alltför mycket. Och där har jag massor att göra.
Folke föreslog att vi skulle gå på Elevförbundets träffar och det är en bra idé. Tyvärr infaller de ofta vid jordbrukets arbetstoppar så jag har inte hunnit med fastän jag är medlem.
Och så måste jag tacka Ingmar för Frühlingsrauschen. Fastän jag bara hörde på popmusik på 60-talet så blev jag intresserad av klassisk musik då jag jobbade på datorfabriken VYM i Kiev 1973. Vi hade köpt en MIR-2 till Tekniska högskolan och tillsammans med Håcci Blomqvist var vi där och lärde oss underhållet. Klassiska LP-skivor med världens bästa artister kunde man då köpa på Kasjtan (motsvarade Berjosjka) för en spottstyver och vi bar stora säckar av dem hem. Speciellt piano och violin är bland mina favoriter. Och norska tonsättare förutom de klassiska ryska. Så jag öppnade Youtube och lyssnade på en mängd versioner på Frühlingsrauschen. Fantastiska virtuoser men jag föredrar faktiskt Ingmars tolkning … Själv är jag utan gehör och kan inte spela annat än bandspelare men jag tycker om att lyssna på musik.
En sak som jag kom att tänka på efter träffen är att vi borde ha ett minnesställe också för Carita Dufvelin i Lovisa. Inte blir det av att åka till Esbo. Och så vi andra som knappast hamnar på Lovisa begravningsplats. Vi kunde ju bygga ett eget mausoleum (minnesplats) för studenter LSS 1965 och den sista släcker ljuset och låser dörren … Nåja, en liten minnesplakett med namnen skulle väl vara möjlig att ordna ? Helt inofficiellt.
Det var en härlig tid (jag lånar titeln till en amerikansk TV-serie om 60-talet) i början på 60-talet. Allting gick framåt och allt verkade möjligt – antagligen för att man var ung. Visst fanns det en del tonårsångest också men sett i backspegeln var det rena idyllen i alla fall. Och jag blir påmind om den tiden varje gång jag ser er. På snart återseende !
(Dorrit var så förvånad över att jag intresserar mej för poesi. Det var jag inte förr men då fan bli gammal så … Vi diskuterade med Dorrit om hur ungdomar fnyser åt en mängd saker men om man sår ett frö så kan det gro på gamla dar och där gjorde i mitt fall våra lärare ett bra jobb. Här kommer nästa favoritdikt: Pojkarne av Anna Maria Lenngren från 1797. Det fantastiska med bra dikter är hur tidlösa de är ! Och Dorrit – visst är moralen i dikten fenomenal !)
Men de två sista stroferna passar inte alls in på vår klass.
Jag minns den ljuva tiden,
jag minns den som i går,
då oskulden och friden
tätt följde mina spår,
då lasten var en häxa,
och sorgen snart försvann;
då allt utom min läxa
jag lätt och lustigt fann.
Uppå min mun var löjet
och hälsan i mitt blod,
i själen bodde nöjet.
Var människa var god.
Var pojke, glad och yster,
var strax min hulda bror.
Var flicka var min syster,
var gumma var min mor.
Jag minns de fria fälten,
jag mätt så mången gång,
där ofta jag var hjälten
i lekar och i språng,
de tusen glada spratten
i sommarns friska vind
med fjärlarne i hatten
och purpurn på min kind.
Av falskheten och sveken
jag visste inte än,
i var kamrat av leken
jag såg en trogen vän.
De långa lömska kiven,
dem kände icke vi.
När örfilen var given,
var vreden ock förbi.
Ej skillnad till personer
jag såg i nöjets dar,
bondpojkar och baroner,
allt för mig lika var.
I glädjen och i yran
den av oss raska barn,
som gav den längsta lyran,
var den förnämsta karln.
Ej sanning av oss döljdes
uti förtjänst och fel.
Oväldigheten följdes
vid minsta kägelspel.
Den trasigaste ungen
vann priset vid vår dom,
när han slog riktigt kungen
och greven kasta bom.
Hur hördes ej vår klagan,
vårt späda hjärta sved,
vid bannorna och agan,
som någon lekbror led!
Hur glad att få tillbaka
den glädje riset slöt,
min enda pepparkaka
jag med den sorgsne bröt.
Men, mina ungdomsvänner,
hur tiden ändrat sig!
Jag er ej mera känner,
I kännen icke mig.
De blivit män i staten,
de forna pojkarne,
och kivas nu om maten
och slåss om titlarne.
Med fyrti år på nacken
de streta i besvär
tungt i den branta backen,
där lyckans tempel är.
Vad ger då denna tärnan,
så sökt i alla land?
Kallt hjärta under stjärnan,
gul hy och granna band.
