image_pdfimage_print

Fiberkabeln avgrävd vid Lilstubackan

image_pdfimage_print

Som man kunde gissa så grävde de av vår fiberkabel vid Lilstubackan fastän jag visade dem precis var den går (synlig på ytan). Men ena hörnet på grävskopan drog loss den från skarven. De har ny en mindre maskin där men olyckan är redan ett faktum. Det går ju inte att stiga ur maskinen och ta tag i en spade …

Fredrik kommer och svetsar ihop den – hoppeligen redan i dag.

 

Johannistang trots allt

image_pdfimage_print

Ett tag såg det ut att det inte skulle bli någon traditionell johannistang men Fornminnesföreningen beslöt att trots koronavarningarna sätta upp den med försiktighet. Ingen servering och kransbindning på distans. Jag hade stora lastaren på traktorn för att lyfta upp material för taklagandet så det passade bra att ta ned stången med den.

Stången visade sej vara i gott skick så den fick fortsätta ett år till med byte av nedre bulten. Trots det inskränkta firandet så kom det i alla fall en hel del folk (50 personer) på picknick. Och stången blev prydd enligt traditionen.

Upphissandet gick också bra även om det var ny förare i traktorn. Det dubbla utskjutet gjorde det lättare att hålla stången rakt i sidled.

Och så fick Lekstrand en fin johannistang också år 2020:

 

 

Hård åska och grävmaskiner

image_pdfimage_print

Det har varit hett en längre tid och på torsdagen kom det ett värre åskväder rakt över Hindersby.  Vi fick omkring 20 mm regn i södra delen men det lär ha kommit betydligt mindre längre norrut. Till all tur klarade sej stomnätet även om vi fått in en del felanmälningar – troligen nån mediakonverter som gått sönder.

Regnet var välkommet för brodden i torkan även om vårt takarbete fick ta en paus. Men vi har prima pärttak kvar under plattorna så det var inte så allvarligt (se Plattåtak).  Torkan och hettan skall fortsätta enligt tiodygnsprognosen.

Grävmaskiner har rört sej genom byn den senaste tiden. De gräver ned en fiberkabel (oklart för vem …) och kommer från Baggkärret genom byn vid Lillstubackan och fortsätter till Lindkoski. Vår fiberkabel är i fara vid Lillstubackan men grävmaskinerna förflyttades till Ollas Hildings där de fortsätter längs Havergärdsvägen. På måndag kommer en mindre maskin till Lillstubackan. Skäggasbackan är också kvar. Ingen förstår varför de skall genom de värsta backarna i byn men nån planerare har väl bara sett på kartan.

Kabeln körs ned med kabelplog fäst vid grävmaskinen och kommer ungefär 80 cm under vägdikets botten. Utom vid stenbackarna. Det finns risk för att kablar och vattenledningar tar stryk  men vi försöker vara med och skydda vår fiberkabel.

 

Vävstol på gamla folkskolan

image_pdfimage_print

Styrelsen beslöt för ganska länge sedan att upplåta ett utrymme i slöjdsalen för en vävstol. I dag förde vi dit Bos-Sestu gamla vävstol som senast min mamma (född Majlis Mickels) använde. Hon var mycket intresserad av att väva men den sista mattan blev på hälft då hon inte mera kunde slå  in mattväften. Tillsammans med Edit från Västergårds diskuterade de vävandet och klippte mattväft tillsammans.

Hur gammal vävstolen är vet ingen men jag tippar på slutet av 1800-talet då trasmattorna på allvar kom till vanligt folks hem. Före det hade man halm eller ris på golvet.

Håkan Streng skrev en visa om “Vävasjuko” som inte alls är överdriven. Min mormors morfar, Stuvus Gabriel från Virböle, hade i andra giftet en gumma från Hindersby som hade vevansjuukån. Hon satt och vävde hela tiden och märkte inte att det blev mattider förrän hon såg arbetsfolket komma hem från åkern. Då lagade hon mat i sådan brådska att den var halvt rå och Gabriel fick sjuk mage. Så det var verkligen som i  vevansjuukån

Håkan Sträng: Vävasjuko

A ni höört va ti dårskaap såm kumi ti staan –
Martha e löös, jaga ena jaan !
Ho blandar bort tjärnga å gobba fåår liid
jär finns int e längä na frid
Kvinnfåltschi låckas ti faa heimifrån
ti na hus såm di låås kall ti martha-gååln.
Tär sitär di saan heila daan å donkar i na stool
å klippa såndär klädra från ifjol.

Refr. He e vävasjuuko såm ha drabba döm all,
tro me dehär vaar no samhällis fall.
Gobba haldär nästan på å svälter i hääl –
tokotee slutar aldä vääl.

(finns på Youtube Vävasjuuko Håkan Streng)

 

Hjärtstartare/defibrillator vid skolan

image_pdfimage_print

Idag så skruvade vi upp en hjärtstartare/defibrillator på gamla folkskolan. Den kommer man åt dag och natt men den börjar skrika då kåpan öppnas (vrid motsols). Det gör ju inget då det är allvar men hindrar ofog. Märk väl att vi har kameraövervakning vid skolan.

Ovan skruvar Rolf Enqvist fast kåpan på verandans vägg.

Men fråga inte mej hur den skall användas. Vi testade och den började prata och berätta hur man skall göra. En viss utbildning är förstås till nytta men den lär vara så smart att den inte gör skada heller.

 

Sommarputsning vid folkskolan

image_pdfimage_print

Efter en hel del vedermödor med traktorerna (två är sönder igen) så lyckades vi i dag slå gräset vid folkskolan. Det hade växt alldeles enormt  bara på nån vecka. Man måste slå det förrän det blir övermäktigt och stammarna förvedas. Vi hade trimmerhuvud på två stora röjsågar och alla hästkrafterna behövdes nog.

Gräset var redan så långt att man knappt såg de nya äppelträden men de är alla fyra i gott skick . Cembratallen är också grön och frodig även om den växer långsammare.

Vi tog också bort de gamla värmebatterierna i slöjdsalen. De är grymt tunga eftersom en del är tredubbla. Om nån behöver så är det bara att hämta. Annars går de till skrot. Enligt en lapp på baksidan är de tillverkade av Upo i Lahtis och innehåller tiotals kilo järn så det är inte tunnplåtsbatterier. Bakom dem kom den ursprungliga färgen på skolsalen fram. Den litet mörkare färgen är troligen den allra äldsta. Mycket snyggare än den s-tbruna plastfärgen från 80-talet.

Rören finns ännu kvar men de skall också bort bara vi hittar tillräckligt kraftiga verktyg. Slöjdsalen är ganska rörig just nu men det passar bra att göra det här arbetet nu då vi inte kan ha någon verksamhet där.

Det sitter förresten en näktergal och sjunger i trädgården som om den fått betalt för det.

 

Historien om sågen vid Skäggas (av Bengt Antas)

image_pdfimage_print

Hej, och hälsningar från Bengt Antas.

Jag såg att det fanns en fin teckning av Rafaels såg med text av Nisse Husberg i bloggen och försöker komma med lite kompletterande uppgifter om sågens historia och om sågverksamheten i Hindersby.
Startskottet för sågens tillblivelse var behovet av sågat virke till uppförandet av uf-lokalen (Hemborg).
Min far, Johannes Antas och Richard Husberg köpte år 1924 sågramen av Henrik Pehrsson i Lindkoski. (Pehrsson köpte en ny såg som var helt av metall)

Den inköpta sågen ställdes först upp vid Skäggas redskapslider och där sågades virke till det nya såghuset. Såghusets placering på Skäggasbacken berodde, tror jag, på att där fanns en lämplig sluttning och lagerutrymme samt nära till väg. Dessutom var det kort väg till el-transformatorn som fanns vid ändan av Skäggas ladugård. Sågen drevs av en el-motor på 11 kW och det krävde god el-tillförsel. Antagligen hade man någon typ av avtal med Skäggas gård eller med kommunen om markanvändningen på området. Man hade dessutom köpt ett bastant kantverk av metall, tillverkat av Björneborgs mekaniska verkstad.
Följande år (1925) var sågen färdig och där sågades och kantades då allt virke som behövdes till uf-lokalen.

Jag har den uppfattningen, att vår far sedan övertog sågen men känner inte till detaljerna. Under de följande åren sågades i varje fall bl.a virket till ålderdomshemmet och till Nykulla stora nya bostadsbyggnad. Vår far höll sedan på med sågverksamheten under ca 25 års tid fram till 1950. Jag minns från den här tiden att vi som barn brukade föra kaffe till sågen gående via Sminnsbacken. Det fanns en spång över bäcken och en gångstig till Skäggasbacken. Jag minns också hur gnistorna flög då vår far på aftnarna med en smärgel vässte sågbetten till följande dag.

Sågen blev ca 1950 såld åt Martin Linden. En orsak var att sågningsperioden inföll under april månad och fortsatte ofta in i maj månad. Detta gjorde, att det var svårt att hinna med förberedelserna för vårbruket och med såningsarbetet. Vi hade också annars knappt om arbetskraft då vår far var nästan 60 år och Curt och jag i 10-års åldern. Martin Linden ville pröva på något nytt och han tänkte också att sonen, Bror, som då var i 20-års åldern småningom skulle ha börjat sköta sågandet. Martin Linden trivdes dock inte med sågningsarbetet utan han anställde nästan genast Rafael Stenberg som sågare. Linden sålde också ganska snart (ca 1953-54) sågen åt Stenberg. Han sålde samtidigt skilt bort kantverket åt en utomstående.

Rafael Stenberg gjorde en lite grundligare renovering i sågen. Bl.a ändrade han sågens matning från tidigare ”knyckmatning” till s.k. kontinuerlig matning. (kan senare förklara skillnaden om någon är intresserad) Han riktade också upp såghuset och tillverkade själv ett nytt kantverk. Rafael höll sedan på med sågandet till ca 1973. Han sågade ännu år 1975, som sista arbete, virke till Åke Enqvists bostadsbyggnad varefter verksamheten avslutades. Rafael började bli i pensionsåldern och han hade ingen fortsättare. Han led också av ischias, och att stå i den dragiga sågen och tidvis lyfta tunga bördor var en opasslig kombination. Sågen var nersliten och skulle ha fordrat en större iståndsättning. Dessutom hade de flyttbara cirkelsågarna blivit vanligare och de började anlitas av många.

I Hindersby har funnits 2 ramsågar och den andra innehades av Lennart Amberg. Han skaffade sågen då han ca1930 började bygga uthus på sin nya lägenhet i Havergärdan. Sågen fanns på brodern Axel Ambergs tomt i Uppbyn ungefär där Rune Tallbergs tork nu står. El-motorn ägdes i bolag av bröderna Amberg och användes också av Reinhold Amberg som hade tillstånd att mala åt grannarna under krigstiden. En delorsak till att Lennart Amberg började såga var att det fanns efterfrågan på sådan verksamhet och säkert var det då liksom nu bra att få lite biinkomster- Jag minns att min far och Lennart Amberg brukade komma överens om vilka taxor de skulle använda och att de sedan prutade lite för att hålla kvar sina kunder. Fastän sågen var uppställd på brodern Axels ställe var det vanligt att Lennart bjöd in alla på kaffe till ”Hindrikssons”. (nuvarande Tallbergs).

Sågen flyttades år 1948 till Lennartas i Havergärdon och verksamheten fortsatte ännu i någon mån under Holger Ambergs tid. Sågen är nu nerriven och ramen och kantverket skrotade. Här kan ännu berättas att bostadsbyggnaden på Lennartas är byggd år 1935. Den är ritad av Sigge Strömberg och var precis likadan som Bogårds bostadsbyggnad.
Ännu till sist en hälsning till Isa Stenberg. Innan Isa försvann ut i världen så var hon en vår ”hjälpkarl” åt sin far på sågen och vi sågade då också något där. Isa var en hurtig person och det rådde en glad stämning i sågen. Jag minns att det roade mej då hon med en grov penna hade textat på sågväggen: ”Gå tyst, tala sakta”.

Administratörens kommentar:  Bengt skrev det här som en kommentar men det är så intressant att jag lyfter upp det till ett nytt inlägg.  Och väntar med spänning på hur “knyckmatning” fungerar.