Hindriks by

Det traditionella höstkaffet på Hurtigs torp gick av stapeln på lördag. Det var ganska lyckat att hålla det klockan två på eftermiddagen. Trots älgjakt så var torpet nästan helt fullt.

Som brukligt tände vi ljus för de medlemmar som gått bort under året. Det var Husmans Christer, Hollméns Holger och Sundstens Irja.

Margot läste en dikt av Claes Andersson som också nyligen gått bort.

Och så dracks höstkaffet som avslutar verksamhetsåret för Fornminnesföreningen.

En del foton kan vara litet suddiga för trots stativet så var ljuset så svagt att alla rörelser ger upphov till oskärpa.

Vi ordnar det traditionella höstkaffet på Hurtigs torp

lördagen den 12 oktober kl. 14

Vi har ljuständning för Christer Husman, Holger Holmén och Irja Sundsten.

Välkomna

Hopenback Lekstrand fornminnesförening

I går följde vi Irja Sundsten till den sista vilan. Född den 7 november 1927 hann hon bli nästan 92 år gammal.

Hon var född i Rudom i Lappträsk men bodde en tid i Isnäs innan hon gifte sej med John Sundsten och flyttade till Hindersby. Hon blev en äkta hindersbygg och var med i Fornminnesföreningen ända från starten i början på 1950-talet. Sedan var hon med i styrelsen så länge hon orkade. Hon bodde länge granne med smedjan och vi fick ”låna” el då det behövdes i smedjans visningar.

Jag minns Irja mycket tydligt allt från det jag var en liten knatte på 4-5 år. Då  i början på 1950-talet var det vanligt med klyyvantalkå då alla i Sörneseendan samlades för att cirkla, klyva och rada ved. Jag blev mäkta imponerad av Irja som radade ved med en fart som fick alla andra att bli långt efter. Hon var otroligt kvick och dessutom livlig och glad. Jag minns ännu hennes pärlande skatt. Vi hindersbyggar var ganska tröga jämfört med hennes livlighet.

Trots att jag var borta från byn ganska länge så hann jag i alla fall prata en hel del med Irja efter det att vi flyttat tillbaka. Det gick lätt att prata med henne och vi skrattade tillsammans åt en hel del som då hon berättade att hon som ung for till handelslaget för att köpa lök och i misstag bad om ”höukk” – det var sina problem med vårt hindersbyspråk. 

Trots att Sundstens var på andra sidan ån så räknades det nog till Söörneseendan mer än till Hopenbackan. Förstås hjälpte det att John och Irja var goda vänner med våra grannar Hollméns och släkt med Västergårds (Johns mor Elin var syster till Edit på Västergårds).

Irja var en vardagshjälte och blev med tiden en viktig stöttepelare i vår lilla byadel. Visst var livet ibland hårt för henne på den lilla gården men jag minns inte att jag skulle ha hört henne klaga. Vi minns henne som en positiv person som man blev glad av att träffa. Och det är minsann inget dåligt eftermäle.

Fornminnesföreningen arrangerar en

Gungfest på Lekstrand lördagen den 10 augusti 2019

Vi uppmärksammar Gaambelstu-moofas gungstolar som han lär ha tillverkat i 101 exemplar enligt en del källor och som finns i många hus i bygden.  Vi hoppas få många gungstolar av olika slag (inte bara moofas) till Lekstrand på lördagen så man kan sitta och gunga medan vi sjunger allsång under ledning av Bengt Blomqvist (med dragspel).

Kaffeförsäljning med munkpinnar och pumpernicklar. Man kan också köpa hem dem.

Inget inträde !

Finns det möjlighet att hämta gungstolar med eller utan matta till Lekstrand efter kl. 13 på lördagen så mottager vi dem med tacksamhet.  Vi avhämtar också och returnerar efter festen. Ring till styrelesemedlemmarna eller till Inga 040-5517324 så ordnar vi transport.

Välkomna !

Gaambelstu-moofa Wilhelm Henriksson kallades allmänt Moofa i byn. Han var född 1844 i Norrby Skomars och kom som  måg till Niss-Gaambelstu då han gifte sej med Maria Andersdotter Nissas år 1870. Niss-Gaambelstu fanns då där nu Nissas hus står men flyttades vid skiftet omkring 1908 till andra sidan ån och blev Hafréns (efter Johan Hafrén som kom som måg då han gifte sej med Moofas dotter Mathilda).

Moofa var grymt stark och blev riktigt gammal. Han var redan närmare nittio då ungdomarna skulle skoja med honom och bad honom lyfta in en stor säck socker i butiken på Sminnsbackan. Moofa lyfte in säcken fastän han nog tyckte den var ganska tung. Efter det frågade ungdomarna om han visste att den vägde 100 kilo. ”Aj tuusan”, sa Moofa,  ”Åm ja sku ha vita he så sku ja noo int ha årka lyft inn hånå”.

Om vår gungstol berättas att Moofa var på besök i början på 1900-talet (20-30-talet)  och då frågade min pappas mommo (Niss-mommo kallad eftersom hon kom från Nissas): ”Sku tu Moofa ennu kuna lag ein gungstool ååt ås ?” – ”Troor tu att ja tenkär döö redan ?” sade Moofa och vi fick vår gungstol. Han var ju berömd gungstolsmakare på den tiden. Den har tre par fötter och är mycket stadig. Medarna är också så svängda att man kan gunga mycket bra utan att gunga över.