Ny teaterpjäs om Hindersby

Snart börjar läsningen av den nya pjäsen som Isa har skrivit. Den här gången går vi tillbaka långt i tiden till Hindersby första tider. Nu vet jag ännu inget om pjäsen men redan upplägget sätter fantasin i rörelse.

Hur såg det ut då den första hindersbyggaren kom till den här trakten ? Hur gick det att bygga det första huset och odla upp den första åkern ? Det kan inte historikerna ge svar på men kanske teatern är bättre på det. Med kännedom om hurudan människan är och allmän kunskap om livet för nästan tusen år sedan kan teatern ge oss en bild av hur den första hindersbyggaren – låt oss kalla honom Hindrik – hade det.

Det var troligen bara kärr och  stenbackar som Hindrik såg då han första gången kom uppför ån. Om han nu kunde det för den var troligen full av omkullfallna träd. Inte för att det var vår nuvarande å utan en mera vild sådan. Översvämningarna var troligen mycket värre på våren och kanske vattenmassorna spolade bort alla träd .

På vintrarna var det lättare att röra sej över de frusna kärren som inte hade någon skog utan ännu på 1800-talet var våtmossar. Bara vargarna strövade omkring i stora flockar.

Alfred_Wierusz-Kowalski_Vargtavla

Tavla av Alfred_Wierusz-Kowalski från 1890.

Hindrik och hans familj var troligen tuffa typer så de klarade sej nog. Kanske han ägde en verklig dyrgrip: en yxa. Med den byggde han huset och tillverkade allt behövligt  av trä som det fanns tillräckligt av. Troligen hade de djur också för de första åren kunde de inte leva på skörden från åkern. Litet får kanske. En ko hade varit verklig lyx. Då fick yxan vara vapen som Hindrik klöv skallen på vargarna med för att freda de dyrbara husdjuren. Och en vargskinnspäls var inte fy skam på vintern.

Om Hindrik var rik så kanske han ägde en häst. Det hade underlättat uppodlandet i högsta grad för hästen var stark även om vikingatida bönder  inte var några soffpotatisar. Och säkert hade Hindrik en gumma också. Eller tvärtom. Kvinnfolket var gårdens verkliga härskare och utvalda med förmåga att arbeta – inte enligt utseende. Det var helt enkelt fråga om att överleva.

Knappast var Hindrik någon viking utan snarare den broder som var mer intresserad av att bruka jorden än att med vapen i hand röva ihop guld och silver. Han var den tråkiga brodern som bara var intresserad av att arbeta och bygga upp en gård. Men ingen vet huruvida Hindrik överlevde eller om svälten tog honom, eller vargarna ? Kanske någon annan senare flyttade in i hans öde gård och fortsatte uppodlandet ?

Men det här är bara fria fantasier som inte har nånting med Isas teater att göra. Hon har sin egen bild av hur byns första tider såg ut och det blir spännande av höra och nästa vinter se dem.

 

Teatervideo ?

Det har kommit en hel del förfrågningar om teatern på DVD. Men det är komplicerat och det beror på formatet. Den videokamera jag använt är inte DVD-kamera utan använder Panasonics AVCHD-format. Det är ett halvprofessionellt format som liknar blu-ray (inte DVD) men hör inte till standarden.

Det finns en hel del blu-rayspelare som klarar AVCHD-formatet (176 st. på prisjakt.se) och de flesta är förstås Panasonic och Sony som började använda AVCHD men också vissa Samsung, LG och Philips m.fl.  Men man måste kolla att spelaren har stöd för (har dekoder för) AVCHD-formatet. Panasonic och LG har också TV-apparater som direkt kan visa AVCHD.

Det är förstås möjligt att konvertera formatet till standard-DVD men det är inte trivialt. En del konverterare ger dålig kvalitet, andra bra. Så det blir att fundera på saken.

Då man visar videon genom en VGA-projektor så blir kvaliteten också sämre för då måste HDMI-signalen konverteras till en VGA-signal.

Den audiovisuella tekniken utvecklas snabbt just nu så det finns en massa olika format och ingen vet vilket som kommer att bli mer bestående – möjligen ett helt nytt. Det betyder problem att distribuera en video. Det enklaste och säkraste är att direkt kopiera videon från kameran till en datamaskin och försöka hitta ett program som kan visa den. Sådana finns nog.

 

 

 

Slutspurten

I morgon är det slutspurt på teatern. Det har varit tuffa veckor med allting slutsålt. Om vi ser litet bakåt så har det gått väldigt bra. Det är ogörligt att välja ut någon del av pjäsen som skulle varit speciellt bra – det har varit mycket jämnt.

En liten tillbakablick:

DSCN1487

Förväntansfull publik.

DSCN1518

Före Bonanza.

DSCN1529

Ridåhalaren.

Fortsätt läsa ”Slutspurten”

Fullt hus

Både premiären och lördagen var det fullt hus och söndagen lär vara utsåld. Premiären gick bra – åtminstone märkte publiken inga problem även om Isa ibland rynkade på näsan. Skådespelarna är redan så rutinerade att spelet går vidare fastän det kanske inte alltid går precis som det var tänkt. Och ridåhalaren improviserar ibland litet.

publik_DSCN1406

Ridåhalaren var en fin idé. Samtidigt som man byter till nästa scen så får man in litet bakgrund till 60-talet. Alla i publiken har faktiskt inte varit med på den tiden. Robert gör också ridåhalaren till en så intressant person att publiken alldeles glömmer bort att det är scenbyte.

Början av 60-talet var ännu den “gamla” tiden med Elvis och Brylcreme och tuperat hår. Och förstås Bonanza (TV-serie som var väldigt populär). Barnen klarar av pjäsen riktigt fint och gör sina roller med schwung.

Herrarna på matlagningskursen verkar litet ohindersbyaktiga (hindersbyggarna var inte så livliga)  men vad gör det. Scenen visar hur tiderna förändrades – åtminstone delvis – och är väldigt rolig.

matlagning_S1100014

Damklubben på Bore-kryssning till Stockholm är också ett tecken på den nya tiden. Speciellt damernas hattar är ju fina. Damerna råkar ut för en hel del äventyr men klarar sej galant med allmänt bondförnuft och med bägge fötterna på jorden. Speciellt fin var repliken till Mi(ni)ster Kappvändare, artist: “Ja ska jelp de ti knepp knappana” … Precis hindersbytanternas vardagliga och hjälpsamma attityd till världen – helt utan later.

damklubben_S1100022

Tyvärr ger kameran inte riktigt skarpa bilder på grund av ljuset och blixtljus går inte riktigt att använda heller. Så det gäller att köpa biljett och komma till teatern. Det finns ännu biljetter men inte så många mer. Flera föreställningar är utsålda.

Och kom ihåg att biljettpengarna betalar en riktigt viktig sak: Nytt tak på huset !

 

Hindersby-mattorna

Lägg märke till trasmattorna i bakgrunden på scenen. Att väva mattor var en stor grej och min mamma var mycket intresserad av vävandet. De riktigt gamla mattorna har Hindersby-randningen som är breda gråa fält (de flesta kläder var grå vadmal) med smala ränder av rött och andra starka färger. Mattorna högst uppe är av den riktigt gamla typen (troligen från 30-talet) och ganska smala.

tor_bonanza_S1090003.jpg” width=”1500″ height=”850″ />

En smart idé som scenbakgrund !

Generalrepetitionen gick fint

Torsdagens genrep gick alldeles utmärkt. Hindersby teaters skådespelare börjar få rutin – trots att en hel del var nya. Däremot hade jag lite problem med videokameran – jag har inte använt den mycket efter förra teatern.

60-talet var ju “mitt” årtionde – alltså det årtionde då man var ungdom – och visst kändes det bekant. Men var faktiskt flickorna så tuperade ? Ja, det var de nog i början på årtiondet. Först i slutet blev det på modet med långt hår utan smink. Och hippiestilen.

För mej gick 60-talet delvis på annan ort. Under veckan bodde vi på Elevhemmet i Lovisa och kom hem först på lördag. Och då hade farsan “sparat” arbete så det gällde att snabbt byta till arbetskläder och köra hö åt kossorna. Då jag var i Hindersby så var det mest bara arbete. Och på kvällarna satt vi i Västergårds lillbyggnad och byggde elektronikapparater så det var ingen tid att hänga vid Skippos kiosk.

Jag minns att föräldrarna var litet fundersamma över att jag halva nätterna satt i elektronikverkstaden men de tyckte att det trots allt var bättre än att smygsupa bakom Skippos.

Under 60-talet mekaniserades jordbruket ordentligt. Vår första Ferguson kom 1960 – en MF65 som ännu är i bruk. Före det hade vi en Fordson Major som startades på bensin och sedan gick på petroleum. Den var ganska gammalmodig så MF-65:an var den första moderna traktorn. Den fick slita hårt som enda traktor och med tre chaufförer. På den tiden var vi fyra karlar på gården. Min farfar var ingen maskinkarl men skötte en hel del andra sysslor.

Och så täckdikades det. Det var en stor satsning och vi hade en mängd täckdikare som bodde hos oss under tiden för då skulle tegelrören radas ned för hand. Efter studentexamen så fick jag kvickt byta kläder och ge mej ut på åkern för att köra ut rör och sand åt täckdikarna för det gavs ingen pardon då täckdikandet var igång.

En sak som hade stor betydelse för mej var Radio Nord som sände från en fiskeskuta på Ålands hav 1961-62. Den hördes bara på kvällarna på mellanvåg men det speciella var musiken. Sådan musik fick man inte höra i “vanlig” radio – nämligen popmusik. Visst kunde vi höra på Radio Luxemburg på kortvåg men först med Radio Nord kom popmusiken på allvar.

Och hösten 1962 kom sedan Beatles med Love Me Do och resten är – som det heter – historia. Jag var fast genast då jag hörde den och därefter blev Liverpool sound min favoritmusik. Det var egentligen en kort period för efter 1965 var det nya slut och popmusiken kommersialiserades och urvattnades. Men det var just då jag var i den mest mottagliga åldern och det blev “min” musik för resten av livet. Fortfarande lyssnar jag på 60-talslåtar i traktorn och i skogshjälmen även om de nu är digitaliserade och hela samlingen på 400 CD-skivor från 60-talet är överförda till mp3:or på ett minneskort.

Början på 60-talet var för mej plugg, jordbruk och popmusik. I gymnasiet läste jag läxor som en dåre och hann inte med mycket annat (utom popmusik som jag hörde på tillika). Skolan i Lovisa var fin och lärarna bland de bästa i landet. Jag var en verklig plugghäst och trivdes med det.

Efter Dragsvik blev det mycket värre med pluggandet i Otnäs (Tekniska högskolan).  Då fick man en känsla av att gymnasiet varit rena lekskolan. På den tiden måste man klara av “lilla diplomet” senast på andra årskursens höst – annars var det bara att packa och ta farväl. Det var inte att “ligga vid universitetet” utom då man slocknade av ren utmattning efter att ha pluggat sej vindögd.

Med darr på ribban kom jag i alla fall vidare coh började i slutet på 60-talet med yrkeskurserna – de två första åren var nästan enbart högskolans tuffaste fysik och matematik. Jag har kvar anteckningarna från mattan som var fem dagar i veckan direkt på morgonen. Allting antecknades för hand och ibland blir stilen mindre och mindre och går snett uppåt tills jag somnade mitt i allting.

Sedan blev det elektronikens tur – äntligen. Men småningom började det gå upp för mej att jag alls inte ville bli en elektronikingenjör i industrin. Det var rena skräckupplevelsen att åka på excursion till Strömbergs fabrik i Sockenbacka där ingenjörerna satt instängda i små rum på bägge sidor om en lång korridor och sysslade med urgammal teknik.

Så då professor Ojala tog tag i mej i högskolans korridor och drog med mej i Digitalgruppen så hade jag inget emot det. Och därmed hamnade jag in i datatekniken och senare teoretisk datateknik som var den mest abstrakta matematik och logik man kunde tänka sej. Och man fick syssla med det allra nyaste nya.

Men då var det slut på 60-talet.

Ja, så fick teatern mej att minnas mitt 60-tal som inte direkt var detsamma som byns. Utom ifråga om jordbruket. I Hindersby gick mitt 60-tal mest ut på att syssla med jordbruk och åka upp till Västergårds och bygga allt möjligt elektroniskt (och syssla med foto) tillsammans med Ingmar.

Det jag bäst minns från Hindersby på 60-talet är kossorna som fanns överallt. Jag gillade dem men hade väldigt svårt då de blev sjuka. Till och med lukten av kossor och dynga var hemvan och jag tyckte staden luktade illa då jag kom hemifrån. Hem kom jag ofta med Bonanzabussen som tyvärr kom samtidigt med Bonanza på TV vilket retade brorsan då han eller farsan måste hämta mej från bussen.

Inte hann jag bli pensionär innan jag flyttade tillbaka till Hindersby. Lediga dagar hade jag ingen ro att bli kvar i Helsingfors utan åkte vanligen hem och redan 1975 började vi bygga ny tork på ladugårdsvinden efter att ha sålt kossorna. Så djurbonde blev jag aldrig utan växt- och skogsbonde. Och på 80-talet flyttade vi slutgiltigt tillbaka. Men det är en annan historia …

 

Genrep på torsdag kl. 18 – publik behövs !

Nu på torsdag (17.1 2013) klockan 18 har Hindersby teater generalrepetition på tredje delen av Hindersby-eposet: 60-talet. För genrepet behövs det också publik så alla är välkomna till Lokaaln.