Förra veckan hittade jag på nätauktion en gammal handbok i hur man murar ugnar. Den är skriven av Gustaf Edvard Asp (1866-1952) som var arkitekt och lektor vid Anstalten för Yrkesfrämjandet i Åbo. Första upplagan av “Uunimuurari” gavs ut tillsammans med J.A. Peltonen år 1932 men 1944 gav G.E. Asp ut en utökad upplaga “Unninmuuraaja” som kom i en tredje upplaga 1948. Den har varit murarnas “bibel” i uppbyggnaden efter kriget.
I boken konstaterar Asp att en rund ugn med plåtskal enligt Wimans princip är den bästa.
Det är viktigt att kanalen från eldstaden står fritt från väggarna och att hela ugnen står fritt från pipan. Annars uppkommer det sprickor för hela ugnen rör sej en hel del då den eldas och svalnar.
En förbättrad version med luftintag underifrån presenteras också av Asp:
Troligen är alla gamla kakelugnar murade enligt dessa principer.
Bra princip med fristående kärna. Stöttade man den i sidled lite?
Håller den inre kärnan mpnga år, den har ju så lite stöd?
Nån som rivit en sådan, var den vid vigör?
De flesta revs på 50-talet då man installerade centralvärme så jag kommer inte ihåg hur de såg ut. De som finns kvar har varit i bruk sedan 30-talet då en mängd hus byggdes om i byn och nya kakelugnar murades. Vad jag förstår så sätts inte plåtskalsugnarna om på samma sätt som kakelugnar eftersom skalet är så tätt. Om man eldar för kraftigt kan närmast eldstaden brännas sönder.
Våra kakelugnar har eldats sedan 30-talet men bara som tilläggsvärme efter 50-talet då det varit extra kallt så belastningen är inte stor. Vedboet ser i alla fall hyfsat snyggt ut på dem även om det nog har spår av användningen.
Vad jag förstått är den inre kärnan stödd av väggarna men är inte fastmurad i dessa.