I går presenterades två nya böcker av författarna Mikaela Strömberg och Sabine Forsblom på Hemborg i Hindersby: “Sophie” och “Maskrosgudens barn”. Robin Bäckman ackompanjerade förtjänstfullt på gitarr och munspel vid uppläsningen.
En litterär afton är inte så vanlig i Hindersby men många hade mött upp.
Böckerna presenterades av författarna med schwung och vältalighet och som ett extranummer fick vi höra Sabine framföra Violeta Parras “Gracias a la vida” i en östnyländsk variant: “Jag vill tacka lidret” vilket högt uppskattades av publiken.
Mikaela berättade om Sophie von Behse som från tsarens hov i Petersburg flyttade till östra Nyland och blev jordbrukare. Intressant nog satt många släktingar till Sophie i salen inklusive författaren själv. Det var en krasch mellan överklass och vanligt folk som livligt åskådliggjordes av det avsnitt Mikaela läste om mjölkpigorna som höll på att bli överkörda av holländaren Jansen, Sophies man.
Sabines ställvis mörka historia från 70-talet som präglades av svart humor fick inte stå oemotsagd. Jag liksom många andra som var unga på 70-talet såg det som en spännande tid då mycket ändrades och gick framåt. Men det är inget underligt i att samma tid kan uppfattas på helt motsatt sätt av olika personer. Skolan tyckte jag om och lärarna likaså. Även de mest fruktade såg jag med ett visst överseende på och tyckte de var mest humor. Men jag vet att en del av mina klasskamrater var riktigt rädda för dem. Varför förstår jag ännu inte riktigt. Lärarna var ju bara människor de också.
Till slut överräckte Mikko rosor åt Sabine, Mikaela och Robin. Också Robin fick en kram …
Och böckerna ? Jo, dem köpte vi men jag har ännu inte hunnit läsa dem även om jag efter presentationen ser fram emot det.