Hbl den 13 mars 2008 (Rubriken är HBL:s ! Jag hade som rubrik “Teknik och verklighet”):

Bredband

Operatörerna bör bindas med avtal och böteshot

Allt som är tekniskt möjligt är dock inte möjligt i verkligheten –
redan av ekonomiska skäl. Här gäller det för beslutsfattarna att
ställa rätt frågor till ingenjörerna och vara mycket försiktiga med
svaren. Men det finns ett sätt att ta reda på vad som fungerar i
verkligheten: Gör upp ett bindande avtal.

Politiker och tjänstemän klarar inte av marknaden. Ett erfaret företag
däremot sätter upp ett avtal där en betydande operatör (inget litet
bolag som kan sättas i konkurs) detaljerat beskriver hur trafiken
skall skötas nu och i framtiden med realistisk uppgradering som följer
trafikökningen. Och med stora bötesbelopp ifall avtalet bryts.

Då får man ordentliga svar i stället för svammel om “oändlig
potential”. Då kanske operatören till och med börjar fundera på om det
inte vore billigare att bygga optofibernät med en gång. Eller så får
beslutsfattarna åtminstone veta vad de kommer att få betala för den
trådlösa tekniken i framtiden. I stället för till intet förpliktigande
löften om att “det nog ordnar sej”.

Lagar hjälper inte. Med en bunt lagvrängare kan operatören dra
åligganden i långbänk tills abonnenterna tröttnar och flyttar bort
eftersom de måste ha snabba datanät nu och inte nån gång i framtiden.

Det har skrivits massor om Shannon och trådlös teknik. En artikel
finns i Telephony Online från 21 maj 2007: “Shannon’s specter” av
Kevin Fitchard. Där konstateras att den trådlösa tekniken nu börjar
närma sej Shannons gräns och att det i framtiden inte går att öka
trafiken i kanalerna. Enda möjligheten att öka kapaciteten är att
bredda frekvensbanden eller återanvända frekvenserna (skapa fler kanaler).

OFDM kräver dubbla frekvensband – en bristvara som Fitchard
konstaterar att blir ytterst problematisk – inte tekniskt men politiskt
för alla slåss om samma frekvensband. All ny teknik, UMB, LTE och
Wimax, använder samma system OFDMA och samma antenner MIMO
(flerantennsystem) och alla slår huvudet i taket, dvs. Shannons gräns.

Att återanvända samma frekvenser betyder att man delar upp rymden (med
riktantenner eller massor av små sändare. Det leder i slutändan precis
till det jag beskrev – att man placerar en basstation i varje hus och
drar fiber till huset. För att man skall komma upp till de nya
hastigheterna (LTE 100 Mbit/s) måste nämligen varje abonnent ha en
egen kanal. Liksom våra abonnenter har en egen fiber.

ADSL2+ har maximalt 24 Mbit/s nedladdning men bara några hundra meter från
centralen starkt beroende på kabelns kvalitet. VDSL2 klarar teoretiskt
250 Mbit/s över någon meter, 100 Mbit/s upp till 500 meter och 50
Mbit/s upp till 1 km men har aldrig riktigt tagit fart i praktiken.

Tyvärr är det omöjligt att förklara detaljerat i en tidning då
utrymmet är hårt begränsat men läs http://fiberforum.hindersby.net för
grundliga utredningar om saken.

Tillväxten i nättrafiken kommer att fortsätta i snabb takt och de som
lämnar sej efter blir i framtiden utan service. Nya servicepunkter med
personlig betjäning kommer vi knappast att få se utan de existerande
dras bara in. Snart stängs bankkontoren här i östra Nyland och det är
tyvärr bara början på slutet. Gärna skulle jag sköta mina bankärenden
som förr med Iris på banken i Hindersby men den tiden kommer knappast
åter.

Nisse Husberg
tekn.dr.
Hindersby