Hindriks by

Förra veckan hittade jag på nätauktion en gammal handbok i hur man murar ugnar. Den är skriven av Gustaf Edvard Asp (1866-1952) som var arkitekt och lektor vid Anstalten för Yrkesfrämjandet i Åbo. Första upplagan av “Uunimuurari” gavs ut tillsammans med J.A. Peltonen år 1932 men 1944 gav G.E. Asp ut en utökad upplaga “Unninmuuraaja” som kom i en tredje upplaga 1948. Den har varit murarnas “bibel” i uppbyggnaden efter kriget.

I boken konstaterar Asp att en rund ugn med plåtskal enligt Wimans princip är den bästa.

Det är viktigt att kanalen från eldstaden står fritt från väggarna och att hela ugnen står fritt från pipan. Annars uppkommer det sprickor för hela ugnen rör sej en hel del då den eldas och svalnar.

En förbättrad version med luftintag underifrån presenteras också av Asp:

Troligen är alla gamla kakelugnar murade enligt dessa principer.

Så här under vintern är det lämpligt att fundera på värmekällor – på sommaren orkar man inte riktigt med det. Senaste numret av Byggnadskultur (som utges av Sveriges Byggnadsvårdsförening)  handlar också om Uppvärmning och eldstäder.

Värmepumpar i all ära men de kostar pengar och värmer inte gratis även om de sparar jämfört med direkt elvärme. Och så har de sämsta verkningsgraden då det är som kallast. Så det behövs andra värmekällor och fortfarande är en av de effektivaste en gammaldags kakelugn.  Speciellt för oss som har ved i egen skog (så mycket att det mesta ruttnar bort) är den dessutom en förmånlig värmekälla.

Kakelugn med kakel är en dyr sak som bara finns i finsalen medan vanliga rum har kakelugn utan kakel. Smeden i byn tillverkade nämligen plåtringar innanför vilka man kunde mura upp en kakelugn (eller “rörspis” som det kallas i Sverige). Förutom att det var mycket lättare att mura då teglet fick stöd mot plåten så var plåtskalet så tätt att dessa kakelugnar nästan aldrig läcker.

Vi har en kvar fastän de flesta revs då värmeledningen installerades på 50-talet. Den fungerar utmärkt fortfarande. Torde vara murad på 30-talet. Den används mest för tilläggsvärme då det är som allra kallast. Annars eldar vi med flis så det blir inte dyrare.

Underligt nog har dessa kakelugnar aldrig blivit vanliga i Sverige trots att det finns ett svenska patent på dem (nr. 400 från 1878) av E.A. Wiman som var berömd VVS-ingenjör och uppfinnare. Det är alltså inte någon finländsk uppfinning fastän den blivit vanlig i Finland. I patentet heter det:

“Ugnen kan utföras af kakel eller annat mur-
verk samt, der så är lämpligt, omgifvas af plåt.”

Vidare “De här ifrågavarande ugnarne, hvilka
till följd af sin konstruktion kunna upphettas
till en synnerligen hög värmegrad, böra der-
före, for att undvika de nämnda olägenheterna,
i allmänhet utföras fristående och af möjligast
lufttätt material (kakel eller jernplåt) å alla
sina sidor.”

Observera att Wimans kakelugn – i motsats till den i Sverige vanligaste typen – har anslutning till pipan nere. Det är viktigt att kakelugnen står fritt så den kan röra sej utan att spricka. Inne i Wimans kakelugn står första rökröret också fritt av samma orsak. Taket på kakelugnen ligger alltså inte på första röret från eldstaden utan på ytterväggarna som är betydligt svalare och rör sej mindre.

Lägg märke till det intressanta spjället som består av två rör med fyra hål. Då det inre röret vrids så att hålen är mittemot det yttrerörets så är kanalerna öppna men kan lätt stängas.

” Genom kringvridning af spjellet stän-
gas öppningarna till kanalerna c. Spjellet s
är äfven så konstrueradt, att det vid kakel-
ugnens och skorstenens sotning kan helt och
hållet utdragas, lemnande då en vid öppning,
genom hvilken sot och aska med lätthet ut –
tagas. Tillika är det genom sitt läge tätt under
eldstadsluckan lätt åtkomligt för reglering vid
eldningens skötande.”

Inte var de dumma för 140 år sedan även om de inte hade datamaskiner.