Och hur går det sen ? (priserna för trådlöst bredband)

Billigt trådlöst bredband, inga begränsningar … Finland idag, Sverige för fyra år sedan. Men nyligen chockhöjdes priserna i Sverige och begränsningarna är hårda. Så det är bara att se på Sverige för att få en bild av hur det blir i Finland i framtiden.

I Sverige lyckades operatörerna utmärkt ifråga om att sälja trådlöst bredband. Men då de sålt 1,5 miljoner abonnemang så började nätet klappa ihop – som känt finns det ju klara gränser för vad trådlöst kan klara av. Då var det dags att sätta in begränsningar och höja priserna.

Läs tidningen PC för alla:

Chockhöjning av priset för mobilt bredband

Priserna har under de senaste månaderna höjts med 300 % eller mer. Samtidigt som begränsningarna i trafik blivit allt hårdare. Nu kan en månadskvot ta slut genom att se på TV en kväll.

”När PC för Alla testade mobilt bredband för fyra år sedan hade varken Net1, Tele2 eller Telenor några begränsningar, men numera finns det inga abonnemang som tillåter ett obegränsat surfande.”

”För den som bara mejlar och betalar räkningar är ett lågt maxtak inget problem, men det blir svårt att titta på tv och video. En timme framför SVT Play förbrukar drygt 1 GB, och det betyder att Telias mest generösa abonnemang inte ens räcker för en Rapport-sändning om dagen.”

”För en familj som förbrukar 200 gigabyte under en semestermånad i stugan skulle räkningen sluta på över 13 000 kronor!”

Om man exempelvis vill ha Tele2 med 50 Mbit/s och trafik upp till 60 Gigabyte så kostar det 739 kr/månad. Det är ca. 78 euro/månad. Telia har max. 40 Gigabyte trafik och 400 kr/månad (ca. 42 euro). Jämför med vårt fibernät 100 Mbit/s och inga begränsningar för ca. 30 euro/månad. Också i Sverige är nu fiberanslutning betydligt billigare än trådlös. Folk flyttar nu till fibernätet så fort det bara är möjligt.

I det här landet har man inte ännu fattat nånting. Inte att trådlöst har begränsad kapacitet, inte att det kommer att bli dyrare än fiber och inte att fibernätet måste byggas ut i alla fall. Här jamsas det fortfarande att ”Trådlöst är framtiden”. Det går förstås lika som med Nokia – alltså illa.

Jag har nu i 14 år pratat om vilken teknik som är framtidssäker och det är fiber men då folk VILL tro på trådlöst så hjälper fakta inte.

För all del: Skaffa trådlöst men kom ihåg att det kommer hårda begränsningar och blir dyrt.

Byggnadsvårdskurs i praktiken: Mura

I går kom vi överens med murarna att tegelstenarna kommer i slutet på veckan eller nästa vecka. Sedan skall arbetet börja ungefär den 4 augusti. Tanken är att den som är intresserad får komma med och lära sej hur det går till att mura en pipa (skorsten) riktigt i praktiken. Med alla problem som det uppstår i ett gammalt hus. I går hade vi redan första problemt: Att få pipan att rymmas. Nu måste vi antagligen kapa kroppåsen och det betyder att vi måste bulta fast stora stockar på bägge sidorna.

Byggbyråkraterna har nämligen kommit med en massa bestämmelser – en del bra, andra löjliga. Förr var pipan murad snett men det går inte mer. Genom att vara med får man lära sej en hel del och kan fråga och prata med yrkesmän. Också blanda murbruk och bygga ställningar. Det finns en hel del små problem som måste lösas. Själva murandet sköts av en yrkesmurare. Och så får man lära sej att bära tegelstenar :-).

Kursen är avgiftsfri (tacka Kulturfonden) och tar omkring en vecka men man behöver inte vara med varje dag. Det här blir inledningen till vår kommande kurs om hur man murar äkta gammaldags kakelugnar klädda med plåt som vi har långa traditioner av. Smeden Alvar Amberg gjorde plåthöljen och maskinerna finns ännu kvar i gamla smedjan i brukbart skick.

De i hela Finland vanliga plåtskalsugnarna är egentligen en uppfinning av VVS-ingenjören E.A. Wiman från 1878. De slog aldrig igenom i Sverige men desto mer i Finland. Se min artikel ”Kakelugn utan kakel”.

En ugn är milt sagt beroende av pipan så vi kommer att diskutera kakelugnar också under den här kursen. Man behöver redan nu veta var och hur ugnen ansluts till pipan och hur sotningsluckorna samt spjällen placeras. Så det kan vara en bra idé för den vedeldningsintresserade att hänga med redan i den här kursen.

Man kan börja redan nu genom att gå till Valter Isanders nätsidor http://www.isander.se/ByggaRorspis.html 4. Skorstenen där han murar en skorsten som är likadan som vår blivande. Läs också Skorstenen – husets hjärta.

Den får då alltså två rökgångar så vi kan koppla två ugnar till den. I Sverige kallas murade och rappade vedugnar för ”rörspis” av nån anledning.

Man kan anmäla sej till styrelsen eller helt enkelt komma till Gamla folkskolan vid Hindersbyvägen 565 (Tomtoms navigator kan inte adresser på svenska så använd Google Maps eller navigator med Nokias kartor). Enklast är att från Rikssexan svänga av mot Hindersby och följa asfaltvägen tills man kommer till skolan. Sväng inte av in på någon grusväg. Anmälan vill vi gärna ha i alla fall ifall vi skulle börja koka kaffe :-).

Närmare uppgifter om exakta klockslag meddelas senare. Vi försöker också få in korta notiser i Östra Nyland så följ med Passa på !

Ett gammalt hus historia

En hel del hus i vår by är ännu byggda på 1800-talet. Bos-Sestu hus är flyttat från Hopenbackan 1908 men byggdes långt före det. Anders Hansson Bosas ägde stället fram till sin död den 29 november 1789. Sonen Hindrik Andersson Bosas hade dött redan den 3 maj samma år. Gustav III hade startat ett krig mot Ryssland och trupperna som var förlagda vid gränsen (som då gick utmed Kymmene älv) spred sjukdomar i trakten.

Sonsonen Anders Hindriksson Bosas (f. 1768) brukade Bos-Sestu tillsammans med sin farbror Mats Andersson (f. 1760) men det blev bråk och de processade och Bos-Sestu delades slutligen 1816 i Bos-Sestu-Stuvus och Sestu-Kamars. På Sigges karta över Hopenbackan finns det två skilda hus men inga uppgifter om när de byggdes. Troligt är i alla fall att det gamla Bos-Sestu delades i två hus (stuvun och kamarn) omkring 1816. Men det är inte omöjligt att det nuvarande huset byggdes senare. Två dörrar i övre våningen är helt tydligt från 1700-talet men det var vanligt att flytta gamla dörrar till nya hus.

År 1883 sålde den dåvarande ägaren till Bos-Sestu-Stuvus sin del åt ”moofa” Anders Johan Gustafsson Bosas och bägge delarna slogs åter ihop till Bos-Sestu. Då behövdes inte det andra huset mera men det är oklart om dess öde. Ett hus flyttades i alla fall i storskiftesregleringen 1908.

Moofa ville inte flytta bort från Hopenbackan och processade om storskiftesbeslutet men förlorade. I ilskan lär han ha kört stockarna till huset över rån och stjälpt av dem. Sedan skyfflade han bort matjorden från åkern och lade en enkel rad med stenar varpå stockhuset radades upp. Leran under stenfoten frös varje vinter och husväggarna lyftes upp tio centimeter – men inte golvet som var lagt på en annan rad med stenar innanför. På vintrarna fanns det rimfrost innanför stockväggarna på morgonen.

Lägg märke till att fönstren är relativt moderna T-fönster som kom först på 1900-talet så de är troligen utbytta vid flytten. Vinden är också ganska låg. Huset hade ännu inget brädfodring utanför utan väggen bestod av rödmyllade stockar. Taket var pärttak. Skorstenens (till höger) placering visar att bakugnen ännu fanns i stugans hörn.

Liksom ifråga om många andra hus i byn så byggdes en andra våning på huset år 1930. Före 1930 var golvet ett skurgolv av breda plankor som inte var spontade. Då man skurade golvet så rann vatten ned i potatiskällaren under golvet. Vid ombyggnaden lades 35 mm spontade golvplankor som ännu finns kvar i gott skick.

Balkong var modernt på den tiden så det byggdes en stor veranda med två ingångar. Den till vänster gick till stuvun och användes i vardags medan finingången till höger användes ganska sällan (för att inte bli smutsig). Huset var ännu inte så ljust målat som i slutet på 1930-talet. På taket syns ännu bara en skorsten. Den andra fanns bakom huset nedanför takåsen vilket tyder på att bakugnen ännu stod i hörnet på stuvun. Den flyttades troligen nån gång på 40-talet men så länge jag kan minnas (från slutet på 40-talet) så har den funnits på sin nuvarande plats så det fanns plats för ett tvättrum bakom den.

En ganska stor ombyggnad skedde 1955 då centralvärme installerades. Då sattes också kårkmattå (linoleum) på golvet. Men jag minns bra det gamla trägolvet med ganska så ojämna plankor. Då revs också kakelugnarna i mitten på huset eftersom de gick ut genom en liggande pipa på vinden som aldrig drog ordentligt. Till all tur lämnades kakelugnen och vedspisen kvar. Bakugnen finns också kvar och används allt emellanåt.

Dragningen av rören till centralvärmen krävde att nya tapeter sattes in och att tak och väggar målades. I taket sattes spännpapp under den gamla pärlsponten. Jag vill minnas att Willströms Paul målade och tapetserade.

Nästa stora ombyggnad skedde 1980 då stuvun fick tilläggsisolering – också under golvet som togs upp helt. Tvättrummet byggdes om fullständigt och värmepannan flyttades ut i gamla kokhuset i ladugården. Det är nu den ombyggnaden som jag delvis rivit.

Så huset har råkat ut för ganska stora förändringar 1908, 1930, 1955 och 1980. I år blir det inte någon stor ombyggnad men inte heller återställande till samma skick som före branden. Mer om det senare.

Å så siir vi tibaaka ..

Nu torkar målningen på golvet och det är litet tid att skriva. Dags att ge ett sammandrag av de praktiska erfarenheterna av reparationerna efter köksbranden 2014. Det blev tre månader intensiv byggnadsvård ganska så ofrivilligt. Ingen kurs utan milt sagt praktik. Men det finns mycket att lära sej av den därpåföljande rivningen och återställandet.

Jag byggde om stuvun (= gammaldags kombinerat kök och vardagsrum) 1980 då jag var 34 år gammal och nu 34 år senare rev jag nästan allt på nytt – det var så illa tvunget. Och konstaterade att jag var riktigt dum då jag byggde om första gången. Enda ursäkten är att jag var ung och att jag då ännu trodde på vad byggnadstidningarna påstod. Dessutom hade då ännu mögelhusen inte kommit till allmänt medvetande så starkt utan man körde på för full fart med att riva gammalt, fint och kärnfriskt och ersatte med nytt och fint – och uruselt material. Byggnadsvård talade man inte alls om – utom möjligen i föraktfulla ordalag ifråga om ”museihus”.

Min pappa hörde till krigsgenerationen som efter fyra år vid fronten kom hem och full av energi började bygga om. Då jag var liten fanns ännu den gamla stilen från 30-talet kvar men en massa saker ändrades på 50-talet. På 40-talet var det ännu stor brist på allting. Jag är född 1946 så jag kommer ännu ihåg hur det gamla huset såg ut vilket kom till pass nu då vi återställde en hel del. På 50-talet användes ännu gamla metoder och material så man byggde då ännu inte mögelhus men på 60-talet började den ”nya byggnadsstilen” komma och med den mögelhusen. Mest på grund av plasten. De material och metoder som använts sedan 60-talet – och ännu idag – kan sammanfattas i skräpbyggande (kvickt, billigt och dåligt).

Jag skrev tidigare om beprövat byggande (bara material och metoder som använts i minst 60 år) och robust byggande (nya material och metoder men byggda så att de kvickt kan rivas och ersättas med bättre). Nu fick jag minsann tillfälle att tillämpa principerna i praktiken.

En sak har i alla fall blivit bättre. Internet ger oss helt nya möjligheter att söka information över hela världen och också att skaffa fram material som inte finns i en vanlig byggbutik. Jag har använt bägge möjligheterna i hög grad vid reparationerna.

Hyresgäst

Vi har fått en hyresgäst vid gamla folkskolan:

Var försiktiga då ni går i dörren till bostaden !

Sneisand

För yngre generationer som inte sett ein sneiså kan det var nyttigt att ta en tur till gamla folkskolan och se våra sneisår.

Bilden är inte den bästa men i bakgrunden mot åkern till höger syns den andra sneisån. Det blev inte något torrhö på grund av det myckna regnandet. Gräset slogs för ett par veckor sedan men så kom regn mest varenda dag. I går var det första dagen med solsken.

Ein sneiså skall vara stadig men inte för tjock och helt slät. Spetsen skall hyvlas och får inte vara för tvär för då fastnar höet. Vi cirklade först spetsen från fyra sidor och hyvlade sedan den riktigt slät. Ungefär en halv meter ovanför marken skall det finnas en tvärslå som hindrar höet från att ligga direkt på marken. Vi använde ein pulick som var fäst med en spik så den kunde vridas (tog mindre rum i sneislassi). Ein pulick är alltid av trä men ibland användes en stor spik som på de sneisår som föreningen fått av Göran Wallén. Den syns litet dåligt på bilden men finns vid ett litet större blad i nedre ändan.

Ungefär på mittet måste det finnas en annan tvärslå som hindrar att höet packas ihop för mycket. På bilden ovan finns ein klinkå som kan vridas ut då man fyllt på hör till höften. Klinkån syns litet ovanför den vita listen på huset.

Klinkån är helt enkelt en bit flatjärn som kapats snett och försetts med ett hål i mitten. Vi hade en del klinksneisår men senare orkade vi inte tillverka sådana eftersom det var mycket arbete att fälla in klinkan ordentligt – annars fastnade höet på den fastän den inte var utfälld. Så farsan borrade hål i sneisåna och så satte vi i sex tums spikar. Vi hade många hundra sneisår i ett speciellt lager.

I höjtiinn (hötiden) så skulle man slå höet och låta det ligga nån dag. Det blev lättare men fick inte ligga för länge för då blev kvaliteten sämre. Därefter gick man man ur huse (allt kvinnfolk inberäknat) och sneisade höet. Min mamma var fenomenal på att sneisa. Hon hade så bra teknik att vid den obligatoriska tävlingen om vem som kom först till slutet på tegen så vann hon till och med en stor stark karl. Han fick gå och lägga sej efter pärsen.

Senare kom det mekaniska metoder och man torkade höet på marken. Vi hann aldrig bala det utan körde ihop det med räfsa och körde in det med en hösvans. Det var en stor gaffel med långa tinnar bak på traktorn och två tinnar ovanför som öppnades då man lade ned svansen på marken och fälldes ned för att hålla höet då man lyfte upp den. Men sneisån var säkrare då det var regniga somrar.

Känner någon M H D 25.10 1824 ?

På lokaln vind hittades en fin kista med texten M H D 25/10 1824. Utanpå kistan finns bokstäverna E C 1823. Möjligen anger årtalet inne i kistan datum för en vigsel (brudkista) men det är inte säkert. Vi har en kista med A A B 1822 och det är helt klart Anders Andersson Bosas men han gifte sej först 1825.

Problemet är att det inte finns något gårdsnamn i Hindersby som börjar på D. Möjligen är det någon Drockila från Pyttis som gift sej till Hindersby ?

Snygg kista som undgått det vanliga ödet att bli övermålad. Meddela gärna om ni vet nånting om kistan.

Och kom ihåg att aldrig kasta bort gamla papper ! Vi tar gärna emot dem och arkiverar på gamla folkskolan.

Nu skall det muras

Vi godkände offerten om att mura upp den gamla pipan i slöjdsalen. Arbetet börjar troligen i mitten på juli och möjligen kommer vi att ordna en praktisk kurs i murning tillika (vilket betyder att ni är välkomna att bära tegel och murbruk :-).

Före det skall slöjdsalen städas och allt bäras ut. Golvet skall öppnas vid den gamla kakelugnens grund och likaså skall öppningen i mellantaket och yttertaket tas upp på nytt. Vi kommer att kasta ut glasullen från vinden och sätta träbaserad blåsull i stället (efter murandet). Samtidigt förbereds byggandet av golv i vinden. Den är fyra meter hög vid kroppåsen så där finns en mängd lagerutrymme – kallt men torrt.

Det börjar hända något igen …

Det blev en dålig start i år mest på grund av att ordförandens kök brann. Nu är det mesta rivet och byggs upp på nytt igen och det blev till och med litet tid att slå gräset kring skolan.

Vi har också fått offert på murandet av ny pipa i slöjdsalen och styrelsen skall på söndag fundera på om vi har råd. Men jag tror vi besluter att vi skrapar ihop pengarna på något sätt. Det är det största (dyraste) projektet hittills efter bytet av värmesystem.

Vi började förstås fundera på hur det såg ut förr. Brandmuren och grunden finns kvar men vi har inget foto av själva kakelugnen. Om nån har ett sådant så vore vi evigt tacksamma för att få kopiera det.

Men det finns foton av pipan ovanför taket.

Och så hade Walléns Gerda bilder från lilla salens kakelugn. Jag frågade Verner idag och han bekräftade att bilderna var från gamla folkskolan. Vi funderade en hel del var de stora dörrarna hade varit men han sade att de fanns mellan lilla och stora salen. Den ena är nu igensatt. Det finns en nyare mellanvägg som skiljer åt lilla salen från virkesförrådet.

Troligen fanns inte den nuvarande trappan till vinden på den tiden. Man kan ännu se taklisten och en bit tapet i vindstrappan vilket tyder på att den var del av lilla salen förr. Verner berättade att lilla salen var slöjdsal med svarv.

På ett klassfoto från 1925 ser man litet av den ena kakelugnen i stora salen men det lär ha funnits två.

Sedan då murandet börjar så behövs en mängd frivilliga för att bära tegelstenar och murbruk – troligen i juli-augusti.

Plötslig byggnadsvård

Vårsådden är undan, det mesta rivet i köket och torkgubbarna tog bort sina fläktar från baakstuvun där det mesta vattnet rann ned. Nu är hålet i väggen bakom förra spiskåpan igensatt och kökstaket skall målas. Men köket är tomt. Det finns bara väggar, tak och golv kvar. Så nu blir det en hel del byggnadsvård rent bokstavligen.

Vatten hade krupit under kökets plastmatta så den är bortriven. Spånskivorna åker ut också. 1980 var jag ännu ung och dum och trodde på byggtidningar och försäljare så plastmattan var ordentligt limmad. Numera tror jag varken på det ena eller det andra. Nu gäller bara beprövat byggande och byggnadsvård. Material och metoder skall vara minst 60 år gamla så man vet vad de duger till. ”Modernt” är i mina öron ett ytterst fult ord och synonymt med ”oprövat” – och släkt med ”lurendrejeri”.

”Moderna material” betyder bara att nån försöker få oss att köpa billigt (eller dyrt) skräp som måste bytas ut om några år till ett annat ”modernt” skräp. Varje gång heter det att ”Jo, det förra var dåligt men det här är mycket bättre …”. Och så blir vi dragna vid näsan gång på gång med mögelhus som mellanresultat.

Kan man då aldrig använda moderna material ? Nä, visst kan man använda nya material men då måste man syssla med robust byggande. Det skall gå mycket lätt att byta ut de oprövade materialen om de visar sej vara rent skräp.

Nu då det gäller att bygga upp igen så är det största problemet att hitta bra material. Men det är mycket enklare nu än år 1980 då det var nästan omöjligt att hitta annat än modernt skräp. Även om det då ännu fanns litet restlager av papperstapeter som ansågs vara helt omoderna och alltså var grymt billiga. Nu är äkta papperstapeter handtryckta och kostar en halv förmögenhet. Även om det börjar komma riktigt vanliga till vanligt pris.

Nu finns det också Byggnadsapoteket i Billnäs som håller bra material i lager och med filial i Helsingfors. Man är inte mera tvungen att åka till Sverige för att köpa material. Där finns redan en stor marknad för material med hög kvalitet och nya butiker slår hela tiden upp dörrarna.

Valet av målfärg var inte svårt. Vi hade redan använt Allbäcks linoljefärg och Linus emulsionsfärg (linolja, vatten, cellulosa). Speciellt Linus var lättmålad och täckte bra. Den använde vi i köket på gamla folkskolan. Den ger en matt yta medan linoljefärgen (utan vatten) ger en blankare yta. Men först drog vi primer (vattenlöst schellack) därför att det hindrar genomslag av sot och kåda vilket ju i vårt fall var ovanligt viktigt.

Det gamla trägolvet som inte sett dagens ljus sedan 1950-talet visade sej vara i gott skick och vi lämnar troligen bort alla skivor och plastmattor och bara målar det. Det skall rengöras men absolut inte slipas och inte hyvlas. Den gamla färgen var blågrå som den vanligen brukade vara och vi målar troligen i en liknande kulör. Annars måste all gammal färg tas bort för ett målat golv måste målas i samma kulör allt från träytan. Annars blir det olikfärgade fläckar då ytlagret slits bort.

På golvet blir det ren linoljefärg som torde tåla slitning bättre än emulsionsfärgen. Kulören blir möjligen 60 % grön umbra (som egentligen är grå). Allbäcks linoljefärg torkar på 24 timmar och det utan att innehålla lösningmedel. Man skall inte heller späda ut den med lösningmedel. Men färgen skall dras på golvet först och får torka innan man med säkerhet vet hurdan kulören blir. Färgkartor ger alltid fel kulör och duger bara till allmän vägledning.

I vårt bibliotek på gamla skolan finns Gudmundssons bok ”Målade golv” som ger bra råd om golv, målning och skötsel. Där finns också en hel del om skurgolv (som inte skall skuras hela tiden namnet till trots) och fernissade golv. Skurgolv behöver tvättas bara nån gång per år nu då folk inte klampar in med leriga stövlar flera gånger om dagen. Man skall inte använda för mycket vatten och alls inte hälla ut ämbarvis som i gamla filmer. Vattnet skall också vara kallt – inte varmt. Med linoljesåpa i första vattnet får golvet så småningom en riktigt hård och glansig yta som är minst lika bra som målad. Men det är bäst att börja med nya trägolv för det är svårt att få bort all gammal målfärg. Så vi fortsätter måla.

På väggarna kommer bröstpanel av pärlspont upp till 130 cm och troligen tapet ovanför – om vi nu hittar den perfekta tapeten. Panelen målas med Linus och likaså den stora muren ovanför vedspisen och bakugn. Linus tål nämligen utmärkt värme.

Muren är lite besvärlig för rappningen har lossnat på ett ställe. Då man lapper rappning på murar som uppvärms så är det känsligt vilken sorts bruk man använder. Starkt cementbruk är inte bra för det spricker då muren rör sej vid eldning. Kalkbruk är bättre men jag lärde mej att det finns en mängd olika kvaliteter också där.

Inomhus kan man använda ”luftkalk” men jag tänkte använda kalkbruk också till stenfoten och då måste det vara hydrauliskt (alltså stelnar utan tillgång till luft). Cementbruk är också hydrauliskt men alltför starkt för platser där det finns rörelse. Cementbruk är också diffusionstätt, dvs. släpper inte igenom vatten. Kommer det vatten under cementbruket (genom sprickor) så torkar det inte utan sprängs sönder på vintern medan kalkbruket släpper igenom vattnet och lättar torkar upp.

NHL är naturligt hydrauliskt kalkbruk utan några som helst tillsatser. Ett av de bästa NHL-bruk som finns är gjort av kalk från Saint-Astier i Frankrike som har ovanligt ren kalk. Där har man brutit kalk sedan år 31 före vår tideräknings början. Jag har inte hittat det här men i Sverige säljes det av Målarkalk i Helsingborg med återförsäljare bland annat i Stockholm. Också Weber har hydrauliskt kalkbruk (inte NHL).

Så småningom försöker vi få köket i funktion igen. Gammaldags material är ofta billigare än moderna och kräver sällan mera arbete – bara annorlunda. Så tro inte ett smack på försäljare och tyvärr inte heller på hantverkare ifall de inte är över 80 år :-). Från 60-talet framåt hjärntvättades hela byggnadsbranschen vilket resulterade i de mögelhus som nu måste rivas helt. Inga bra exempel. Men det kommer allt mer folk som använder de beprövade materialen och metoderna så det finns ännu hopp.