Allting på dessa sidor bör skyllas enbart på Nisse Husberg (foto 4 juni 2022)
Efter flera års uppehåll så blir det igen sleepärtsaftån på Lekstrand vid bron över ån. Det har varit problem med årtodlandet men i år lyckades det alldeles utmärkt och vi plockade 13 ämbar med fina ärter (ärtliskår) som skall kokas i kväll. Från klockan sju i kväll borde de vara färdigkokade och kan sleepas.
Det är svårt att planera en sleepärtsaftån eftersom ärterna måste plockas precis då de är tillräckligt stora – men inte för gamla för då blir de hårda och har inte bra smak.
Fornminnesföreningen firar sitt 70-årsjubileum fredagen den 24 juni 2022 fastän den egentligen grundades den 3 juli 1952 – alltså en vecka efter johanni.
Programmet är som följande:
På onsdagen den 22 juni kl. 18 på Lekstrand så ordnar vi med de nya linorna till stången och man får komma och hämta band för lövkransarna. Kontakta Inga vid frågor: 040-5517324.
På torsdagen den 23 juni så binder vi lövkransar på olika tider och olika håll ! Kontakta Inga om intresse finns att vara med.
På midsommaraftonsdagen fredagen den 24 juni 2022 kl.10 så samlas vi på Lekstrand för att pryda den nya stången och resa upp den som vi brukar.
Klockan 12 på fredagen kommer Lovisa spelmanslag och uppträder. Föreningen bjuder på kaffe, röd limonad och pumpernickel. Man får också köpa hem pumpernicklar så långt dom räcker. Boken ”Åter eitt johanni” (60-årspublikationen) finns också till salu. Ungdomsföreningen säljer grillkorv.
Den gamla johannistandjin började bli litet osäker så fornminnesföreningen beslöt år 2021 att förnya den. Vintern 2022 var ganska besvärlig men till all tur hade Göran Wallén en lämplig lärk på Lillstubackan. Den fällde och barkade han och körde till Lekstrand. Transporten var inte så enkel eftersom den var 13 meter lång men med hjul under andra ändan lyckades han släpa den hela vägen och med en omväg runt Nissas kunde han köra in den på Lekstrand.
Den 1 juni tog vi ned den gamla med hjälp av en skogslastare. Med en lyft slinga runt stången gick det ganska lätt att få ned den försiktigt. I bakgrunden på bilden nedan syns lärken som skall bli ny stång.
Den 17 juni började vi bygga ihop den nya stången med hjälp av skogslastaren. Den gamla lyftes bort och den nya sattes på plats i fundamentet. Det är mycket stabilt med två U-balkar av järn gjutna i en cementklump men det är ganska smalt mellan balkarna – 11 cm – så vi måste hugga bort en hel del av den nya stångens nedre del.
Den gamla var inte så dålig utom tvärslåarna som var riktigt ruttna.
Den nya stången fick tvärslåar på samma höjd som den gamla men den är litet längre – exakt 13 meter lång. Tvärslåarna är fastskruvade med genomgångsbultar och stagade med flatjärn som förut. Vi har också nya linor för att staga den. De är längre än de tidigare och kan därför placeras högre så att de inte är i vägen.
Nu väntar vi bara på att den skall prydas med lövgirlander och blommor. På johanniaftonsdagen klockan 10 börjar vi resa den och firar samtidigt fornminnesföreningens 70-årsjubileum. Sigge Strömberg grundade föreningen vid ett möte den 3 juli 1952.
I år firar vi 70 år för Hopenback-Lekstrand fornminnesförening i samband med Johannifirandet.
Trots korona och 30 graders hetta så lyckades vi få upp vår johannistang (midsommarstång) i år också. Och den ser lika fin ut som alltid. Det är Hopenback-Lekstrand fornminnesförening (grundad 1952 av Sigge Strömberg) som drar i trådarna. Hopenbackan är en av de fyra byadelarna i Hindersby och Lekstrand är den gamla allmänningen som förr kallades Leikanlindån. Där samlades för 500-1000 år sedan Hopenbackans ungdomar till lekar. Det fanns ingen TV och inget Internet på den tiden.
Vi tog ned den på onsdag kväll och plockade bort de gamla girlanderna och testade hållbarheten. Den verkar vara i gott skick även om ett par tvärslår är litet rötskadade. Men det lönar sej inte att bara byta dessa utan då gör vi en helt ny stång. Nästa år.
På torsdagen bands det nya girlander – på distans. Det har ju varit ett folknöje att stå i skogen i regn och myggor och binda girlander men koronan gjorde slut på det och det finns en risk för att det nya sättet upplevs som bättre …
På fredagen klockan 10 samlas vi sedan för att vira girlanderna kring stången enligt traditionellt mönster. Vi har erfarna personer som vet om den ena girlanden skall komma under den andra eller inte men det blir ofta en hel del diskussion i alla fall.
Våra timmermän slår spikar för att fästa repen (som är kärnan i girlanderna) och sedan viras de runt stången och tvärslåarna.
Tidigare smyckade och reste vi stången på dagen och hade program på kvällen men det började komma allt mer folk redan på dagen – speciellt barnfamiljer. Så nu är dagsprogrammet det verkliga midsommarfirandet.
Och så skall stången resas upp. Förr behövdes det 15-20 starka karlar med stolpgafflar för få upp den. Det var inte heller alldeles riskfritt så numera har vi traktor med skogslastare (skogskran) som ledigt och lätt lyfter upp den. Man måste bara vara försiktig så den starka maskinen inte bryter av den. Tyvärr har jag ingen bild av själva lyftet för jag satt inne i traktorn och drog i spakarna. Det finns fyra linor från toppen så det går bra att hålla stången på rätt led.
Sedan bildas det fyra lag som börjar knyta fast de nordiska flaggorna på linorna. Linorna är dubbla och går genom block upp på stången så man kan hala upp flaggorna anefter som de knyts fast.
Därefter kan man dricka kaffe eller saft. Det är gratis men man får nog sätta en slant i burken.
Det gick ganska bra i år också. Vi saknade vår australiska hindersbygg som alltid brukade komma med på johannistandjins resning men det är just nu inte läge att resa.
Vädret var fint. Den värsta hettan är förbi och det var litet mulet men inget regn trots prognoserna.
Så det var bara att köra hem traktorn och invänta nästa Johanni. Om nån vill ha fornminnesföreningens världsberömda historik ”Åter eitt Johanni” (med hårda pärmar och fina fotografier) så finns det ännu böcker kvar.
Ett tag såg det ut att det inte skulle bli någon traditionell johannistang men Fornminnesföreningen beslöt att trots koronavarningarna sätta upp den med försiktighet. Ingen servering och kransbindning på distans. Jag hade stora lastaren på traktorn för att lyfta upp material för taklagandet så det passade bra att ta ned stången med den.
Stången visade sej vara i gott skick så den fick fortsätta ett år till med byte av nedre bulten. Trots det inskränkta firandet så kom det i alla fall en hel del folk (50 personer) på picknick. Och stången blev prydd enligt traditionen.
Upphissandet gick också bra även om det var ny förare i traktorn. Det dubbla utskjutet gjorde det lättare att hålla stången rakt i sidled.
Och så fick Lekstrand en fin johannistang också år 2020:
Det traditionella höstkaffet på Hurtigs torp gick av stapeln på lördag. Det var ganska lyckat att hålla det klockan två på eftermiddagen. Trots älgjakt så var torpet nästan helt fullt.
Som brukligt tände vi ljus för de medlemmar som gått bort under året. Det var Husmans Christer, Hollméns Holger och Sundstens Irja.
Margot läste en dikt av Claes Andersson som också nyligen gått bort.
Och så dracks höstkaffet som avslutar verksamhetsåret för Fornminnesföreningen.
En del foton kan vara litet suddiga för trots stativet så var ljuset så svagt att alla rörelser ger upphov till oskärpa.
Vi ordnar det traditionella höstkaffet på Hurtigs torp
lördagen den 12 oktober kl. 14
Vi har ljuständning för Christer Husman, Holger Holmén och Irja Sundsten.
Välkomna
Hopenback Lekstrand fornminnesförening
I går följde vi Irja Sundsten till den sista vilan. Född den 7 november 1927 hann hon bli nästan 92 år gammal.
Hon var född i Rudom i Lappträsk men bodde en tid i Isnäs innan hon gifte sej med John Sundsten och flyttade till Hindersby. Hon blev en äkta hindersbygg och var med i Fornminnesföreningen ända från starten i början på 1950-talet. Sedan var hon med i styrelsen så länge hon orkade. Hon bodde länge granne med smedjan och vi fick ”låna” el då det behövdes i smedjans visningar.
Jag minns Irja mycket tydligt allt från det jag var en liten knatte på 4-5 år. Då i början på 1950-talet var det vanligt med klyyvantalkå då alla i Sörneseendan samlades för att cirkla, klyva och rada ved. Jag blev mäkta imponerad av Irja som radade ved med en fart som fick alla andra att bli långt efter. Hon var otroligt kvick och dessutom livlig och glad. Jag minns ännu hennes pärlande skatt. Vi hindersbyggar var ganska tröga jämfört med hennes livlighet.
Trots att jag var borta från byn ganska länge så hann jag i alla fall prata en hel del med Irja efter det att vi flyttat tillbaka. Det gick lätt att prata med henne och vi skrattade tillsammans åt en hel del som då hon berättade att hon som ung for till handelslaget för att köpa lök och i misstag bad om ”höukk” – det var sina problem med vårt hindersbyspråk.
Trots att Sundstens var på andra sidan ån så räknades det nog till Söörneseendan mer än till Hopenbackan. Förstås hjälpte det att John och Irja var goda vänner med våra grannar Hollméns och släkt med Västergårds (Johns mor Elin var syster till Edit på Västergårds).
Irja var en vardagshjälte och blev med tiden en viktig stöttepelare i vår lilla byadel. Visst var livet ibland hårt för henne på den lilla gården men jag minns inte att jag skulle ha hört henne klaga. Vi minns henne som en positiv person som man blev glad av att träffa. Och det är minsann inget dåligt eftermäle.
Sigge skrev eller närmast tecknade Hopenbackan i slutet på 1800-talet i en fin bok som nog har funnits på nätet ( grev.hindersby.net) men jag satte in den som en Sida här så är den kanske lättare att hitta. Till höger under menyn Sidor finns nu ”Sigges Bok”.
Boken är ett verkligt konstverk och dessutom innehåller den mycket intressant om Hopenbackans historia. Där finns ocks en bild av kartan över Hopenbackan före skiftet 1902 som hänger på väggen i torpet. Klicka på bilderna för att förstora dem (fungerar åtminstone i Firefox).
Ett exempel på en sida från boken:
