Kategori: Byggnadsvård

En hel del hus i vår by är ännu byggda på 1800-talet. Bos-Sestu hus är flyttat från Hopenbackan 1908 men byggdes långt före det. Anders Hansson Bosas ägde stället fram till sin död den 29 november 1789. Sonen Hindrik Andersson Bosas hade dött redan den 3 maj samma år. Gustav III hade startat ett krig  mot Ryssland och trupperna som var förlagda vid gränsen (som då gick utmed Kymmene älv) spred sjukdomar i trakten.

Sonsonen Anders Hindriksson Bosas (f. 1768) brukade Bos-Sestu tillsammans med sin farbror Mats Andersson (f. 1760) men det blev bråk och de processade och Bos-Sestu delades slutligen 1816 i Bos-Sestu-Stuvus och Sestu-Kamars. På Sigges karta över Hopenbackan finns det två skilda hus men inga uppgifter om när de byggdes. Troligt är i alla fall att det gamla Bos-Sestu delades i två hus (stuvun och kamarn) omkring 1816. Men det är inte omöjligt att det nuvarande huset byggdes senare. Två dörrar i övre våningen är helt tydligt från 1700-talet men det var vanligt att flytta gamla dörrar till nya hus.

År 1883 sålde den dåvarande ägaren till Bos-Sestu-Stuvus sin del åt ”moofa” Anders Johan Gustafsson Bosas och bägge delarna slogs åter ihop till Bos-Sestu. Då behövdes inte det andra huset mera men det är oklart om dess öde. Ett hus flyttades i alla fall i storskiftesregleringen 1908.

Moofa ville inte flytta bort från Hopenbackan och processade om storskiftesbeslutet men förlorade. I ilskan lär han ha kört stockarna till huset över rån och stjälpt av dem. Sedan skyfflade han bort matjorden från åkern och lade en enkel rad med stenar varpå stockhuset radades upp. Leran under stenfoten frös varje vinter och husväggarna lyftes upp tio centimeter – men inte golvet som var lagt på en annan rad med stenar innanför. På vintrarna fanns det rimfrost innanför stockväggarna på morgonen.

Lägg märke till att fönstren är relativt moderna T-fönster som kom först på 1900-talet så de är troligen utbytta vid flytten. Vinden är också ganska låg. Huset hade ännu inget brädfodring utanför utan väggen bestod av rödmyllade stockar. Taket var pärttak. Skorstenens (till höger) placering visar att bakugnen ännu fanns i stugans hörn.

Liksom ifråga om många andra hus i byn så byggdes en andra våning på huset år 1930.  Före 1930 var golvet ett skurgolv av breda plankor som inte var spontade. Då man skurade golvet så rann vatten ned i potatiskällaren under golvet. Vid ombyggnaden lades 35 mm spontade golvplankor som ännu finns kvar i gott skick.

Balkong var modernt på den tiden  så det byggdes en stor veranda med två ingångar. Den till vänster gick till stuvun och användes i vardags medan finingången till höger användes ganska sällan (för att inte bli smutsig). Huset var ännu inte så ljust målat som i slutet på 1930-talet. På taket syns ännu bara en skorsten. Den andra fanns bakom huset nedanför takåsen vilket tyder på att bakugnen ännu stod i hörnet på stuvun. Den flyttades troligen nån gång på 40-talet men så länge jag kan minnas (från slutet på 40-talet) så har den funnits på sin nuvarande plats så det fanns plats för ett tvättrum bakom den.

En ganska stor ombyggnad skedde 1955 då centralvärme installerades. Då sattes också kårkmattå (linoleum) på golvet. Men jag minns bra det gamla trägolvet med ganska så ojämna plankor. Då revs också kakelugnarna i mitten på huset eftersom de gick ut genom en liggande pipa på vinden som aldrig drog ordentligt. Till all tur lämnades kakelugnen och vedspisen kvar. Bakugnen finns också kvar och används allt emellanåt.

Dragningen av rören till centralvärmen krävde att nya tapeter sattes in och att tak och väggar målades. I taket sattes spännpapp under den gamla pärlsponten. Jag vill minnas att Willströms Paul målade och tapetserade.

Nästa stora ombyggnad skedde 1980 då stuvun fick tilläggsisolering – också under golvet som togs upp helt. Tvättrummet byggdes om fullständigt och värmepannan flyttades ut i gamla kokhuset i ladugården. Det är nu den ombyggnaden som jag delvis rivit.

Så huset har råkat ut för ganska stora förändringar 1908, 1930, 1955 och 1980. I år blir det inte någon stor ombyggnad men inte heller återställande till samma skick som före branden. Mer om det senare.

Nu torkar målningen på golvet och det är litet tid att skriva. Dags att ge ett sammandrag av de praktiska erfarenheterna av reparationerna efter köksbranden 2014. Det blev tre månader intensiv byggnadsvård ganska så ofrivilligt. Ingen kurs utan milt sagt praktik. Men det finns mycket att lära sej av den därpåföljande rivningen och återställandet.

Jag byggde om stuvun (= gammaldags kombinerat kök och vardagsrum) 1980 då jag var 34 år gammal och nu 34 år senare rev jag nästan allt på nytt – det var så illa tvunget. Och konstaterade att jag var riktigt dum då jag byggde om första gången. Enda ursäkten är att jag var ung och att jag då ännu trodde på vad byggnadstidningarna påstod. Dessutom hade då ännu mögelhusen inte kommit till allmänt medvetande så starkt utan man körde på för full fart med att riva gammalt, fint och kärnfriskt och ersatte med nytt och fint – och uruselt material. Byggnadsvård talade man inte alls om – utom möjligen i föraktfulla ordalag ifråga om ”museihus”.

Min pappa hörde till krigsgenerationen som efter fyra år vid fronten kom hem och full av energi började bygga om. Då jag var liten fanns ännu den gamla stilen från 30-talet kvar men en massa saker ändrades på 50-talet. På 40-talet var det ännu stor brist på allting. Jag är född 1946 så jag kommer ännu ihåg hur det gamla huset såg ut vilket kom till pass nu då vi återställde en hel del. På 50-talet användes ännu gamla metoder och material så man byggde då ännu inte mögelhus men på 60-talet började den ”nya byggnadsstilen” komma och med den mögelhusen. Mest på grund av plasten. De material och metoder som använts sedan 60-talet – och ännu idag – kan sammanfattas i skräpbyggande (kvickt, billigt och dåligt).

Jag skrev tidigare om beprövat byggande (bara material och metoder som använts i minst 60 år) och robust byggande (nya material och metoder men byggda så att de kvickt kan rivas och ersättas med bättre). Nu fick jag minsann tillfälle att tillämpa principerna i praktiken.

En sak har i alla fall blivit bättre. Internet ger oss helt nya möjligheter att söka information över hela världen och också att skaffa fram material som inte finns i en vanlig byggbutik. Jag har använt bägge möjligheterna i hög grad vid reparationerna.

Vårsådden är undan, det mesta rivet i köket och torkgubbarna tog bort sina fläktar från baakstuvun där det mesta vattnet rann ned. Nu är hålet i väggen bakom förra spiskåpan igensatt och kökstaket skall målas. Men köket är tomt. Det finns bara väggar, tak och golv kvar. Så nu blir det en hel del byggnadsvård rent bokstavligen.

Vatten hade krupit under kökets plastmatta så den är bortriven. Spånskivorna åker ut också. 1980 var jag ännu ung och dum och trodde på byggtidningar och försäljare så plastmattan var ordentligt limmad. Numera tror jag varken på det ena eller det andra. Nu gäller bara beprövat byggande och byggnadsvård. Material och metoder skall vara minst 60 år gamla så man vet vad de duger till. ”Modernt” är i mina öron ett ytterst fult ord och synonymt med ”oprövat” – och släkt med ”lurendrejeri”.

”Moderna material” betyder bara att nån försöker få oss att köpa billigt (eller dyrt) skräp som måste bytas ut om några år till ett annat ”modernt” skräp. Varje gång heter det att ”Jo, det förra var dåligt men det här är mycket bättre …”. Och så blir vi dragna vid näsan gång på gång med mögelhus som mellanresultat.

Kan man då aldrig använda moderna material ? Nä, visst kan man använda nya material men då måste man syssla med robust byggande. Det skall gå mycket lätt att byta ut de oprövade materialen om de visar sej vara rent skräp.

Nu då det gäller att bygga upp igen så är det största problemet att hitta bra material. Men det är mycket enklare nu än år 1980 då det var nästan omöjligt att hitta annat än modernt skräp. Även om det då ännu fanns litet restlager av papperstapeter som ansågs vara helt omoderna och alltså var grymt billiga. Nu är äkta papperstapeter handtryckta och kostar en halv förmögenhet. Även om det börjar komma riktigt vanliga till vanligt pris.

Nu finns det också Byggnadsapoteket i Billnäs som håller bra material i lager och med filial i Helsingfors. Man är inte mera tvungen att åka till Sverige för att köpa material. Där finns redan en stor marknad för material med hög kvalitet och nya butiker slår hela tiden upp dörrarna.

Valet av målfärg var inte svårt. Vi hade redan använt Allbäcks linoljefärg och Linus emulsionsfärg (linolja, vatten, cellulosa). Speciellt Linus var lättmålad och täckte bra. Den använde vi i köket på gamla folkskolan. Den ger en matt yta medan linoljefärgen (utan vatten) ger en blankare yta. Men först drog vi primer (vattenlöst schellack) därför att det hindrar genomslag av sot och kåda vilket ju i vårt fall var ovanligt viktigt.

Det gamla trägolvet som inte sett dagens ljus sedan 1950-talet visade sej vara i gott skick och vi lämnar troligen bort alla skivor och plastmattor och bara målar det. Det skall rengöras men absolut inte slipas och inte hyvlas. Den gamla färgen var blågrå som den vanligen brukade vara och vi målar troligen i en liknande kulör. Annars måste all gammal färg tas bort för ett målat golv måste målas i samma kulör allt från träytan. Annars blir det olikfärgade fläckar då ytlagret slits bort.

På golvet blir det ren linoljefärg som torde tåla slitning bättre än emulsionsfärgen. Kulören blir möjligen 60 % grön umbra (som egentligen är grå). Allbäcks linoljefärg torkar på 24 timmar och det utan att innehålla lösningmedel. Man skall inte heller späda ut den med lösningmedel. Men färgen skall dras på golvet först och får torka innan man med säkerhet vet hurdan kulören blir. Färgkartor ger alltid fel kulör och duger bara till allmän vägledning.

I vårt bibliotek på gamla skolan finns Gudmundssons bok ”Målade golv” som ger bra råd om golv, målning och skötsel. Där finns också en hel del om skurgolv (som inte skall skuras hela tiden namnet till trots) och fernissade golv. Skurgolv behöver tvättas bara nån gång per år nu då folk inte klampar in med leriga stövlar flera gånger om dagen. Man skall inte använda för mycket vatten och alls inte hälla ut ämbarvis som i gamla filmer. Vattnet skall också vara kallt – inte varmt. Med linoljesåpa i första vattnet får golvet så småningom en riktigt hård och glansig yta som är minst lika bra som målad. Men det är bäst att börja med nya trägolv för det är svårt att få bort all gammal målfärg. Så vi fortsätter måla.

På väggarna kommer bröstpanel av pärlspont upp till 130 cm och troligen tapet ovanför – om vi nu hittar den perfekta tapeten. Panelen målas med Linus och likaså den stora muren ovanför vedspisen och bakugn. Linus tål nämligen utmärkt värme.

Muren är lite besvärlig för rappningen har lossnat på ett ställe. Då man lapper rappning på murar som uppvärms så är det känsligt vilken sorts bruk man använder. Starkt cementbruk är inte bra för det spricker då muren rör sej vid eldning. Kalkbruk är bättre men jag lärde mej att det finns en mängd olika kvaliteter också där.

Inomhus kan man använda ”luftkalk” men jag tänkte använda kalkbruk också till stenfoten och då måste det vara hydrauliskt (alltså stelnar utan tillgång till luft). Cementbruk är också hydrauliskt men alltför starkt för platser där det finns rörelse. Cementbruk är också diffusionstätt, dvs. släpper inte igenom vatten. Kommer det vatten under cementbruket (genom sprickor) så torkar det inte utan sprängs sönder på vintern medan kalkbruket släpper igenom vattnet och lättar torkar upp.

NHL är naturligt hydrauliskt kalkbruk utan några som helst tillsatser. Ett av de bästa NHL-bruk som finns är gjort av kalk från Saint-Astier i Frankrike som har ovanligt ren kalk. Där har man brutit kalk sedan år 31 före vår tideräknings början. Jag har inte hittat det här men i Sverige säljes det av Målarkalk i Helsingborg med återförsäljare bland annat i Stockholm. Också Weber har hydrauliskt kalkbruk (inte NHL).

Så småningom försöker vi få köket i funktion igen. Gammaldags material är ofta billigare än moderna och kräver sällan mera arbete – bara annorlunda. Så tro inte ett smack på försäljare och tyvärr inte heller på hantverkare ifall de inte är över 80 år :-). Från 60-talet framåt hjärntvättades hela byggnadsbranschen vilket resulterade i de mögelhus som nu måste rivas helt. Inga bra exempel. Men det kommer allt mer folk som använder de beprövade materialen och metoderna så det finns ännu hopp.

Det var fullt i slöjdsalen på gamla folkskolan då Silmu hade byggnadsvårdsdag. Närmare fyrtio personer deltog och mycket mera ryms där inte utan att det blir trångt. Det var inte så underligt för föreläsarna var bra. I fem timmar fick vi höra en hel del om målfärger utomhus, timmerhus och stilar.

Panu Kaila talade om kokfärg (som han föredrog att kalla den traditionella rödfärgen). Det finns nämligen en hel del ”rödfärg” som alls inte kokats på gammalt sätt. Det finns en mängd recept men det traditionella är att använda rågmjöl och koka minst 2 timmar så det blir tillräckligt ”klistrigt”. Pigmentet är ett problem då Falu rödfärg numera är ett skyddat namn och det gamla pigmentet från Falu koppargruva inte säljes annat än just i Falu rödfärg.

Dessutom bör man blanda i järnvitriol eller zinkvitriol – absolut INTE kopparvitriol. Missförstånd har uppstått då zinkvitriol ibland kallas ”kopparrök” därför att man brände bort zinken ur kopparmalmen.

Ibland kommer det svarta prickar på ny rödfärg men det är bara att tvätta bort dem. Helst inte med kemikalier som mögeltvätt eller liknande utan hellre då linoljesåpa eller t.o.m. Fairy. Det är inte bra att dra på ny rödfärg för prickarna försvinner då färgen blir gammal.

Nytt (åtminstone för mej) var mjölkfärg som inte behöver kokas men man bör blanda i cement (vanlig portlandcement) som inte fungerar som bindemedel utan som reagens. Annars tvättas färgen bort av regn.

I vårt byggnadsvårdsbibliotek på gamla folkskolan finns nu Panu Kailas bok ”Kesällä töitä teki maalari” (2012) – en tjock lunta på 539 sidor om traditionell utomhusmålning så den som missade föredraget kan titta i boken. Rekommenderas varmt.

Sedan berättade byggmästare Leif Slotte om reparationer på timmerhus. Ett stockhus är som ett lego – man kan lyfta upp hela stommen och byta stockar underifrån. Det går till och med att lämna bort en stock då man flyttar stommen och inte hittar rätt stock genast. Sedan sätter man bara in den senare på sin plats.

Här är en timmerstomme upplyft och fem stockvarv förnyas nedifrån.

Här är stommen nedsläppt på de nya stockvarven (som har samma färg som de ursprungliga). Det man bör komma ihåg med stockhus är att de sätter sej under en lång tid. Det kan ta upp till tio år och sjunka med tio cm ifall det är nybyggt. Dörrar och fönster måste därför ha sjunkmån tillräckligt. Däremot står ett hundra år gammalt stockhus stadigt och stilla ifall man inte börjar flytta det.

Det går att byta nedersta stocken (syllen) utan att riva stående  brädfodring genom att man sågar av bräderna i nedre ändan, byter syllen och fäster ny vattenlist under de avsågade ändarna. Sedan sätter man en bräda under vattenlisten.

Vi har flera böcker om vården av stockhus i vårt bibliotek.

Arkitekt Tove Hagman talade om stilar och bevarande av dem. Problemet är ofta ”tolka eller kopiera” ? Vårt traditionella byggande har ofta gått ut på att använda de material vi har i närheten (stockar från Labby timmermalm och sten) på bästa och billigaste sätt. Det har hela tiden kommit inflytande från stilar utifrån men de har anpassats till vår egen verklighet (och plånbok). Med trä har man efterliknat stenhus och målfärgerna har också valts för att ge ett intryck av de ”finare” stenhusen.

Tyvärr fick jag inte en bättre bild av Tove men det var för mörkt i salen.

Diskussionen var tidvis ganska livlig och det märktes att deltagarna var intresserade av byggnadsvård. Efter de inledande problemen med tekniken (som vanligt) så fungerade vår slöjdsal bra för den här typen av föreläsningar. Möjligen hade en trådlös mikrofon för föreläsaren varit bra men vi är en fattig förening och får vänta med det tills vi hittar något begagnat, bra och billigt …

Köket fick nu sitt eldprov och fungerade fint. Inga hade bakat hemma och ställt i ordning massor av kaffe och tilltugg så att ingen skulle gå hungrig. Tre kaffepauser på fem timmar behövdes också. Kaffeserveringen fick befogat tack av deltagarna.

En riktigt lyckad dag och vi får tacka SILMU för att ha tagit hit så bra föreläsare. Nu har vi också testat gamla folkskolan för litet större tillfällen. I lilla salen ryms det tjugo personer medan fyrtio är ganska lämpligt för slöjdsalen. Nu fanns det möbelkursens möbler runtom väggarna så i bästa fall kunde man få in 50-60 peroner.

Det blev litet rivstart på årets verksamhet men vi fortsätter i april och efter vårsådden.

Det ser ut att komma närmare 40 personer på lördag så vi flyttar dagen till slöjdsalen för att rymmas. Köket torde vara i funktionsskick och elspisen fungerar bara vi hämtar proppar. I morgon skall vi städa litet och lyfta undan möbelkursens grejor ifall de inte redan gjort det efter dagens kurs. Ett stort och tungt skåp är lackat och kan kanske flyttas först på lördag morgon nån meter.

Nu hotar vädret med snö till lördagen så kör försiktigt. Temperaturen kommer att vara kring noll så det kan bli halt på vägarna. Inga ordnar massor av kaffe och tilltugg så vi svälter knappast. Dagen börjar klockan 10 och slutar klockan 15.

HITTA HIT:

Man kan gå in på http;//maps.google.se och söka på ”Hindersbyvägen 565” så får man till och med en bild på gamla folkskolan. Men välj Lappträsk – inte Kyrkslätt. Bli inte lurade av att det står nummer 559B på huset – det är föråldrat.

Den som är intresserad av byggnadsvård kan titta på SILMUs nätsidor

byggnadsvard.fi

som handlar om byggnadsvård i våra trakter. Det går ännu att anmäla sej till Byggnadsvårdsdagen på gamla folkskolan i Hindersby. Gamla folkskolans vänner rf.  betalar avgiften för sina egna medlemmar.