Kategori: hindersbyyiskå

Pent ii de nu !

Då man sitter i traktorn hela dagen så dyker det ibland plötsligt upp något ord. Hos oss talade man om att

Han penta ii se hela limonaadflaskån

Och då jag slår upp Nynorsk etymologisk ordbok så finns uttrycket där.  “Penta i se” och betydelsen anges som “helde i en overflødig meget drik” så det är exakt samma uttryck som vi använder. Det kommer kanske från “pampa”. “Pampa i sej” betyder “proppa i sej” och “pamp” användes på 1700-talet för att beteckna en “tjock person”.

 

Fleinskallågär

(flintskallig) är ett ord direkt från fornnordiskan. Flein betyder naken och används ännu i norska dialekter och i nynorsk. På Gotland säjer man “flainskalluger”

Ein byylå (bula) kan man få i huvudet men ein buklå (buckla) i en plåt.

En virkesbit som inte har raka fibrer utan växt vrångt, krokigt och förgrenat kallas

tjuudrågär

Om man försöker klyva ett tjuudrått vedträ så lyckas det sällan utan hjälp av motorsåg. Bäst är att flisa eländet.

Från fornsvenska “tiuuþer” (tjuder, rem, band). Adjektiv bildas i gammal svenska med ändelserna -åg och -ug. Betydelsen har förskjutits en hel del och kommer förmodligen från försök att klyva ved. Då sitter bitarna ihop och det är svårt att få isär dem – tåm e såm tjuudra.

Bålabisin

blev vi skrämda med då vi var små.

“Tu ska va snellär nu annårs kåmmär bålabisin å taar de !”

Och så talade man om att nånting var så “bålati stoort” (hemskt stort).

Det är ett gammalt svenskt ord som ännu finns med i ordet bålgeting (stor geting). Bellman använde ordet till exempel i “Den supen var bål”.

Och så påstår Finlands Svenska Folkmål att man talade om “Haarsbööl båladjeitingan” …

Och så kan man hitta ordet “båla-bisi” i Svenskt dialektlexikon som finns i Projekt Runeberg

http://runeberg.org/dialektl/0101.html

där man påstår att det betyder “tomtegubbe” vilket är ganska underligt.

 

“Ti veg” (att väga) och “ein veeg” (en väg) har helt olika betydelse men kommer faktiskt från samma gamla indoeuropeiska ord “wegh-” vars äldsta betydelse lär ha varit “att flytta”. I danskan blev det “vej” vilket är samma som engelskans “way” som ju uttalas “vej”. Tyskarna höll kvar det hårda “g” i “der Weg”. I bestämd form blir “ein veeg” till “veein”. I urnordiskan hette det säkert “veegin”.

För att ytterligare göra det krångligare så finns det ett gammalsvenskt ord “wæg” (urnordiskans “veggr”) som kommer från germanska “wajju” som bildats från indoeuropeiska “wey” (fläta, tvinna). Väggar var nämligen förr flätade av tunna pinnar och tätade med lera.

Ein boga som i “bogasååg” är ett gammalt “arveord” som finns i alla germanska språk. Det är gammal svenska och finns kvar i namnet Arboga som betyder “åbåge”, “åkrök”. I fornnordiskan hette det “bogi”. I gammal frisiska (som talades/talas i norra Holland) hette det “boga” liksom i gammal engelska. Inget under att friserna kunde handla i Östersjön – före Hansan var de de vanligaste handelsmännen. Till och med på Krim använde goterna ordet “boga”. Ordet kommer från germanska verbroten “beug” som i tyskan nu heter “beugen”(böja).

I urnordiskan användes -R (uttalas som ett grötigt r) som ändelse i nominativ för substantiv. Det föll vanligen bort senare utom i vissa ord. I det gamla “stafR” (stav) är det kvar med ett u instoppat för att underlätta uttalet. Så vi säjer

Ein stavur

Vanligen i sammansättningen “jäärnstavur”. Ordet används i precis samma form i färöiska och “stafur” i isländska.

I Te Rikti Språåtji använder vi inte ordet “luta” utan synonymen “syyd”. Så säjer man om det lutande tornet i Pisa att

He syydär

 

Man kan använda uttrycket:

Han vrikla footn

för “Han vrickade foten” men det kan också användas i ett mera allmänt sammanhang. Till exempel:

Taa å vrikel te stååltråånn tills han gaar åå !

vilket betyder att man skall vicka och bryta ståltråden fram och tillbaka tills den går av.